Den temporala kalabaliken

Det började egentligen ganska rimligt.

Vi hade tröttnat på sommartid. Att varje år få en timme bortryckt under hela sommaren när den behövdes som bäst kändes grymt, och vi krävde hur som helst ersättning. En timme som lånades ut sju månader om året gav vid fem procents årlig ränta närmare en minut och 48 sekunder per år. Kanske inte mycket att bråka om, men rätt skulle vara rätt. Vi fick vår ränta, omedvetna om vad det skulle komma att leda till.

Vi värderade alla vår tid olika. Föräldrar hade större behov av den än pensionärer och arbetslösa. Därför började vi handla med sommartidsräntan. Det var ganska oskyldigt först, och det var inte förrän de större företagen gav sig in i handeln som det lossnade på allvar. Inte minst de tekniska utvecklingsbolagen, med ständigt försenade projekt, törstade efter en temporal genväg och betalade bättre än någon av oss väntat.

Det dröjde därför inte länge innan förseningsmäklare dök upp och började att köpa upp folks tid, för att lika fort sälja eller hyra ut den till företag. En minut och 48 sekunder för en person är inte mycket, men det betyder att hela Närke sammantaget ger drygt 33 veckor att spela med varje år – en veritabel guldgruva.

Den inlånade räntan var känd, men kundernas förseningar var rena gissningslekarna. För att lättare kunna hantera risken började förseningsmäklarna samla sina inlånade förseningar i stora potter för att alla bortslarvade manveckor skulle ta ut varandra och bli lättare att räkna med. Det var här någon kom på att man därmed kunde börja handla med förpackade klumpar av själva förseningarna.

Man gjorde det främst för att jämna ut riskerna sinsemellan. Man kunde byta nio manår orsakade av havererat ledarskap mot lika lång tids influensaepedemi, med förhoppningen att den nya mixen skulle göra tidsbristen mer hanterbar sammantaget. Det var först i efterhand man insåg att ledarskap kombinerat med influensa inte nödvändigtvis gjorde någonting bättre, utan ofta bara ledde till svårbegripliga visioner och mycket långa möten, endast avbrutna av plötsliga nysattacker.

Det hela gjordes ännu värre av att många stater började visa intresse för detta överskott av tid. Politiker gjorde utspel där de krävde att de stora tidsvinster som företag och förseningsmäklare gjorde skulle komma folket tillgodo, och man inrättade institut för att även folk som egentligen inte hade tid skulle kunna ta lite längre fikaraster till subventionerat pris. Situationen blev gradvis ohållbar.

När det började uppdagas att många inte bara sålt intjänad sommartidsränta, utan också intecknat sig flera år i förväg, började många bedömare dra öronen åt sig och prata varnande om en tidsbubbla som riskerade skicka hela branschen tillbaka flera år om ingenting gjordes. Få lyssnade. Många hade gjort sig snabba pengar på att ta tidiga semestrar och hade ibland sålt av så mycket tid att varje dagstidning de öppnade bara innehöll gamla nyheter, varför de inte hade en chans att höra varningarna förrän det var för sent.

Kraschen inleddes en tidig morgon när en VD för en stor förseningsmäklarfirma plötsligt upptäckte att han varit arbetslös i ett halvår, och att det var oklart om firman han jobbat för så sent som dagen innan någonsin existerat. Situationen eskalerade gradvis när flera stora tidsinstitut började gå baklänges, speciellt som ingen därmed kunde höra vad deras företrädare sade.

Hela länders temporala flöde påverkades. Kejsar Vilhelms Land, det lilla örike vars ekonomi blomstrat i de senaste årens tidshandel så till den grad att ingen längre hade tid att jobba i någon annan bransch, förklarades otidsenligt och fick sina utlandsplacerade klockor stannade av regeringen i Östpreussen, som lutade sig mot en annan tidszon som motivation för ingreppet. Hela Kejsar Vilhelms Lands befolkning åldrades därmed 27 år i ett svep på grund av all utestående försening, vilket ledde till en katastrof när landets pensionärer plötsligt fördubblades samtidigt som större delen av den arbetsföra befolkningen fann sig stå outbildad och utan arbetslivserfarenhet.

Över hela världen försökte stater komma överens om hjälpprogram, men det allmänna temporala kaoset omöjliggjorde en fungerande diskussion när förslag och kommentarer dök upp i helt slumpmässig ordning. Någon egentlig stabilitet blev det inte förrän en handfull av de större imperierna samfällt bestämde sig för att hoppa över några månader och börja om kalendern på den 23 maj 2009 och fortsätta därifrån i maklig takt. Resten av världen kunde därmed börja lomma efter, och snart hade den akuta krisen gått över i en allmän eftertänksam saktmodighet.

De flesta av oss löste våra privata problem med ett par rejäla sovmornar.