För sent i november

”Det var hur som helst på tiden att det tog slut”, sade Leopold.

Leopold hade känsla för sådant. Han kom från en släkt bestående av sex generationers skalder där anfadern varit smakdomare vid hovet innan revolutionen, men själv hade han i ungdomen revolterat mot blankversen och istället gjort sig en mindre förmögenhet på självbytande vindrutetorkare. Den känsliga konstnärssjälen gjorde sig emellertid påmind då frågor om smak och stil kom på tal. Som nu.

Vi stod i kassakön på systemet. Jag sneglade i hans korg. En stor box Facebook trängdes med några burkar Aftonbladet. I min egen låg som brukligt endast noga valda småflaskor av månadens Wikipedianyheter, men jag skämdes inte över kontrasten. Han ansåg mig snobbig och jag visste det. Jag visste också att hans tillkämpat enkla smak var hälften poserande. Vi accepterade detta och berörde aldrig frågan.

Konfederationens framvaskande av en ny ledare hade varit mer långdragen och spektakulär än någonsin. På mycket icke-spektakulära sätt, dock. De amerikanska partierna var märkliga med europeiska ögon, valprocessen än mer så. Forna dagars primärval hade varit rena marknadsspektakel – bollkastning för att sänka kandidater i vattensåar och liknande – men moderna tider hade ersatt dem med skabrösa TV-program där de bevakades totalt och intimt av kameror dygnet runt, endast för att röstas ut i samma takt publiken tröttnade på deras personligheter.

Rojalisterna hade till slut enats bakom Haile Selassie IV, som nått stor framgång i opinionsundersökningar inte minst eftersom han utöver kunglig börd som bekant kunde stoltsera med en egen religion, i vilken han var gudomlig. Diktaturisterna hade svarat med att nominera ingen mindre än general Lewis Addison Armistead, vars mod och karaktär förvisso var oemotsägbara, och vars enda egentliga svaghet var att han varit död sedan den femte juli 1863.

Leopold hade hållit på hans majestät Selassie, jag på general Armistead. Men valkampanjen hade varit ganska tråkig trots de färgstarka personerna, just på grund av deras styrkor. Kampanjprogrammen var en mer gammalmodig form av TV-underhållning än primärvalsprogrammen och gick mest ut på förnedringslekar. Att till exempel nedsänka båda kandidaterna i vaniljsås för att se vem som klarade sig längst under ytan förlorade helt förmågan att intressera när den ene hade gudomliga krafter och den andre helt saknade behov av syre sedan ett och ett halvt sekel. Lekarna blev därför lika utdragna som ointressanta. Normalt var processen överstökad samtidigt som semestern, men i år hade den alltså bara fortsatt, bevakad av massmedier som sökte balansera sitt egentliga ointresse med en allt högljuddare glättighet.

Men igår hade det tagit slut. De båda hade mötts i ett mäktigt tie break. Kvitt eller dubbelt! Vinnaren tar allt! Leopold och jag hade följt det i direktsändning. Problemet var att vi båda somnat i soffan innan avgörandet, och ingen av oss visste nu i efterhand vem som vunnit. Men det spelade inte så stor roll. En vinnare hade utsetts, en ny ledare hade högtidligen svurits in. Därmed kunde den långt viktigare efterföljande processen börja: att under de nästkommande fyra åren svära ut honom igen. Svära och åter svära, precis som vi svurit på den förre. Med ämbetsmannauniformen på kunde de inte skiljas åt.

Och nu, dagen efter avgörandet, vandrade Leopold och jag tillbaka till verkligheten, med systempåsarna i händerna. Det var fyra år till nästa bjärta utbrott av politik. Samma tid som mellan två olympiska spel. Som av en slump.