Mordet i diskoteket, andra kapitlet

Detta är andra kapitlet i en följetong. Läs första kapitlet här.

Vi hade hunnit till kaffet när värden tog till orda.

”Mina kära vänner! Ni undrar säkert varför jag bett er komma hit. Jag ska låta er undra en liten stund till, men ni ska snart få såväl cognac som en förklaring. Drick ert kaffe i lugn och ro så är ni välkomna till diskoteket när ni är klara. Låt mig bara gå före och se så allt är iordningställt. Gamle vän, kan du hjälpa mig ur stolen…”

Musikindustrin spratt upp så fort kroppshyddan tillät, stödde och fjäskade, och de tog sig iväg i riktning mot rummet med skivsamlingen – det rum den gamle mannen kallade diskoteket, ett ord betydligt äldre än dess nuvarande mer dansanta betydelse.

”Drick kaffe ni, jag måste, eh, pudra näsan.” Med de orden trippade Artisten iväg åt motsatt håll.

”Pudra näsan, pah. Jag vet nog vad det är för puder”, muttrade piraten, ignorerandes en hård blick från sin far.

”Knarkarjävel!” skrek gojan.

”Hannibal, har du sett vår värds konstsamling? Jag är säker på att han inte har någonting emot att vi tar en omväg via den på väg till diskoteket.” Williams reste sig och jag svepte kaffet, ursäktade mig för resten av sällskapet och följde honom. Jag var lätt irriterad över oartigheten, men misstänkte att han hade en del att dryfta som inte borde höras av alla.

Han var tyst tills vi var ett par korridorer bort.

”Nå, käre vän, har du fått någon uppfattning om sällskapet? Din bordsdam, till exempel?”

”Det var väl egentligen inte min bordsdam”, svarade jag. ”Märkligt av Musikindustrin att ignorera en så sympatisk kvinna.”

”Visst är det?” fortsatte William. ”Särskilt med tanke på att det var hon som gjorde honom rik. Titta här!” Vi hade stannat vid ett äldre fotografi av en man som jag först inte kände igen, men snart såg jag: det var Musikindustrin, för flera årtionden och vem vet hur många kilon sedan.

”Jo, såhär såg han ut en gång. Ung, kraftfull. Fast vår värd var gammal redan på den tiden. Ser du vem som står brevid?” En ung, finnig man med pigga ögon och nyknuten fluga tittade mot kameran. Jag kände igenom honom. Det var som en bild av hans son, bara med en annan tids attribut.

”Det är Tekniken, inte sant?”

”Korrekt. På den tiden obrottsligt lojal till sina kompanjoner. Men idag… du märkte att varken Musikindustrin eller Artisten sade så mycket som ett ord till honom under hela middagen? Allt ändrade sig när hans son växte upp.”

Jag drog på munnen. Piraten hade onekligen ett visst rykte om sig.

”Om de tagit intryck av honom i tid hade de mått bättre allihop!” Orden från andra änden av korridorien fick oss att rycka till. Tekniken hade fått ett bittert drag över ögonen där han kom gående mot oss. ”Det är egentligen inget ont i grabben. Att han har lite svårt att skilja på mitt och ditt beror mer på deras attityd än någon ohederlighet. Ni såg väl deras blickar? De hatar honom, trots att han är framtiden! Fråga Vanligt Folk, hon har insett det, och därför hatar de henne också, trots att de vet att de inte kan överleva utan henne. Men de har inget nytt att komma med. De kan inte hindra honom och de kan inte hindra mig! De gräver sin egen grav med sitt hat, hör ni det!?”

Jag backade inför hans hårda ord. Vad menade han? Var det en profetia eller en hotelse? Hur kunde han släta över stöld så lättvindligt – och vad kunde han i så fall mer släta över?

”Såja, såja.” Williams lugnande stämma. ”Kom så går vi och får oss ett glas av något gott och lyssnar till vad Skivförsäljningen har att säga.” Vi vandrade iväg i tystnad. Jag hade svårt att skaka av mig obehaget.

Diskoteket fick mig att baxna. Det var en enorm sal, stor som en hangar, fylld från golv till tak med mahognyhyllor med skivor, rullar, kassetter. Halvtrappor, avsatser och stegar gjorde innehållet tillgängligt – eller hade gjort det, om inte varje hylla varit försedd med låsta glasdörrar. Låsen skar sig på något sätt mot känslan i rummet, som i övrigt var hemtrevligt trots sin storlek.

Musikindustrin, officierande som bartender, såg mig fingra på ett hänglås.

”Ja, det törs inte fasen lita på de där!” Han gjorde en huvudrörelse mot Piraten som stod och pratade med Vanligt Folk en bit från oss. ”Vi ska ju också leva. De där ska bara ha allt gratis numera. Grabben har helt förvridit huvudet på far sin, en gång i tiden gick han att lita på men nu vet jag inte vad han är ute efter. Och den där papegojan skulle jag vilja trycka ner något i halsen på.”

Jag lyssnade bara med ett halvt öra. På andra sidan rummet, vid kortsidans enorma blyinfattade fönster, stod vår värd, tungt lutad mot sin käpp. Jag mer anade än såg reflektionen av hans ögon i fönstret. Blicken var tom. Tittade han ut över det regnmörka landskapet, eller var blicken snarare vänd bakåt i tiden, en enklare tid när sällskapet hade mindre att bråka om? Och varför hade han samlat oss här?

Vid en annan hylla försökte William föra ett samtal med Tekniken och Artisten. Det verkade inte gå något vidare, jag hörde hans ansträngda glättigheter. Artisten var kyligt professionell i sitt umgänge, Tekniken stirrade mest ner i sitt glas.

Vilken märklig samling människor detta var.

Så slog mig något.

”Har inte Skivförsäljningen stått stilla ett bra tag nu?”

Musikindustrin ryckte till, som om han vaknat ur en dagdröm.

”Va? Um, ja… Hallå därborta! Står du och sover, din gamle skojare?” Tonfallet avslöjade oro. Trägolvet under heltäckningsmattan knarrade av stegen, så snabba som hans väldiga stofthydda tillät. ”Hur är det med dig?” En stor, köttig hand på en tunn axel. För hårt, tänkte jag i samma ögonblick som axeln gav vika och den gamle mannen dråsade i marken. Jag vet inte om dammolnet kom från mattan eller den torra kroppen. Den enorme mannens röst fyllde salen.

”Han är död! Han är död! Mord! Mördare! Ta fast dem! Spärra utgångarna!” Men artisten hade redan med några långbenta kliv ställt sig för dörren och fångat Piraten, som börjat springa mot den i samma ögonblick som tumultet började.

Jag vände blicken tillbaka. Musikindustrin famlade i innerfickan, sedan bröstfickan, fick tag på näsduken och torkade sin svettdrypande panna. William var redan framme, inspekterade den gamle mannens ansikte. Hans röst var saklig men dämpad.

”Hannibal, käre vän, kan du ringa polisen? Jag är rädd att något mycket, mycket obehagligt har hänt.”

Tredje kapitlet följer imorgon.