Mordet i diskoteket, första kapitlet

”Varför är vi egentligen inbjudna”, frågade jag på väg uppför gången. Slottet var stort och låg avsides; det hade tagit åtskillig tid på småvägar att ta sig dit.

”Jag vet inte”, svarade William. ”Men jag fick intrycket av att någonting viktigt är i görningen. Det är en brokig samling som dinerar ikväll. Kanske”, tillade han med en glimt i de intelligenta ögonen, ”får vi oss ett mysterium till livs!”

Jag rös lätt, inte bara av pålandsvinden. William Herkules och jag hade inte samma smak för mysterier. För mig fick kvällen hellre bli tråkig. Men givet sällskapet befarade jag att det inte skulle bli fallet.

De sista stegen uppför trappan, klocksträngen dragen, dörren öppnad. En åldrig butler hade passat, men vi möttes av värden själv.

”Ah, välkomna! Käre William, det var länge sedan! Och herr Ledwinka, så trevligt att äntligen få träffa er…” Vi visades in under idel artighet. Det var intressant att äntligen få träffa Skivförsäljningen i egen hög person person efter allt jag hört om honom. Han var över hundra år gammal och hade en mycket rik karriär bakom sig. Dock gjorde han ett sprött intryck i verkliga livet och jag kom mig att undra hur länge han skulle kunna fortsätta. Hans popularitet hade dalat markant på senare år, men jag fann honom likväl sympatisk.

Så fort vi kom in i salongen översvämmades vårt synfält av en enorm man i övre medelåldern med uppenbart färgat hår och klockkedja över den svällande magen. Skivförsäljningen gjorde en åtbörd mot honom.

”William, herr Ledwinka, möt min gamle vän Musikindustrin.” Den väldige grep Williams hand i sin och skakade den vigoröst, men nöjde sig med att dunka mig i ryggen med sin andra.

”Ah, William Herkules, mästerdetektiven!” bullrade han. ”Er har man ju hört talas om! Löste mysteriet med den kapade zeppelinvalen med den äran! Ni måste gjort er en god hacka på det, kan jag tro!”

”Åh, jag ber. Jag löser mina små problem för mitt eget höga nöjes och det allmännas bästas skull. Pengar har jag så jag klarar mig.” Williams röst var ödmjuk men reserverad.

”Ha, en idealist minsann! Vi lär få en del intressanta konversationer runt middagsbordet, kantro.” Han kastade en blick runt rummet. Den fastnade på en kvinna vars ålder och klackar slogs om vem som var högst. Min diskretion lät mig inte låtsas om det, men hon hade avgjort framtiden bakom sig. Jag kände igen henne direkt – det var Artisten.

”Men älskling, står du här och behåller gäster för dig själv?” Tonfall och ordval verkade inte hänga samman, jag anade ett äktenskap som gått i slentrian. Vi hann bara presenteras för varandra innan värden annonserade middagens serverande.

Måltiden blev mycket riktigt något spänd. Musikindustrin satt till höger om värdens bordsgavel, Artisten till vänster med William som kavaljer. Musikindustrin hade en alldaglig men avgjort vacker kvinna i svårbestämd ålder till bordet, men ägnade henne ingen uppmärksamhet varför jag istället påtagit mig den icke oangenäma plikten att konversera henne.

”Hur känner ni Skivförsäljningen?”

”Åh, inte så väl egentligen. Vi umgicks väl mer förr, ärligt talat.” Jag hade sneglat på bordsplaceringslappen och insett att det var hon som var Vanligt Folk.

”Fascister!” Ordet kom från ynglingen med ögonlappen som satt vid vår bordsände, eller snarare från hans högra axel. Den beboddes av en papegoja som egenhändigt stod för en betydande del av den spända atmosfären, enär den ständigt utslungade kraftuttryck mot alla som kom i närheten.

”Piraten, var du tvungen att ha med dig papegojan till bordet?” Orden kom från mannen mitt emot mig, en mager herre i vit rock och tjocka glasögon. Uteslutningsmetoden sade mig att han måste vara Tekniken, far till Piraten och sedan länge anställd av det gifta paret på andra sidan bordet. Men även här anade jag en spänning. Bordet var helt klart delat i två sällskap, även om Skivförsäljningen emellanåt gav Piraten ett lugnt forskande ögonkast som denne knappast märkte. Vanligt Folk vände sig mot den unge mannen.

”Vad heter papegojan?”

”Blogger.”

Nästa kapitel följer imorgon.