Mordet i diskoteket, tredje kapitlet

Detta är tredje kapitlet i en följetong. Läs första kapitlet här och andra kapitlet här.

”Hrm, allvarligt, mycket allvarligt”, sade kommissarie Daim. ”Men relativt lätt uppklarat, skulle jag säga.”

”Enkelt?” William betraktade honom med en stadig blick. ”Verkligen? Samtliga skulle kunnat utföra dådet. Vissa kan förvisso ge varandra alibi, Piraten och Vanligt Folk till exempel, men om de är i maskopi kunde de gjort det – eller Hannibal och jag, för den delen!”

”Men inte misstänker jag dig, herr Herkules! Du är ju i praktiken en kollega efter allt du hjälpt oss med genom åren. Och går du i god för herr Ledwinka så gäller det i min bok, hrm. Nej, all sannolikhet pekar på den unge Piraten – han hade motiv, möjlighet och reagerade enligt samstämmiga uppgifter högst misstänkt när mordoffret befanns avlidet. Och sannolikheten ljuger sällan i min bransch. Det är mest en tidsfråga innan vi får honom att erkänna – och Vanligt Folk lär förmodligen åka dit på medhjälp, givet att hon försöker ge honom alibi.”

Williams blick vek inte. ”Men ändå. Musikindustrin följde med honom ut, och kan lätt ha ljugit om att lämna honom utan uppsikt vid fönstret. Artisten försvann samtidigt. Och Teknikens uppträdande i galleriet! Nej, jag låter nog saken vara öppen tills vidare – någonting här stämmer inte. Om jag bara kunde komma på vad…”

”Så vad händer nu?” frågade jag.

”Ja, hrm, vi har separerat samtliga misstänkta från varandra för att hindra dem från att prata ihop sig, och nu ska jag personligen förhöra dem. Ni kanske vill lyssna, herr Herkules? Emellanåt får ni ju goda idéer i kniviga fall.”

”Det kan bli intressant”, sade Williams.

Först i raden var av naturliga skäl den huvudmisstänkte, Piraten. Kommissarien hade upprättat förhörsrum i den dödes kontor, och han satt nu mitt emot ynglingen vid det stora mahognyskrivbordet medan William och jag avvaktade i bakgrunden.

”Skjut en snut!” skrek papegojan tvärs över bordet.

”Hrm! Jag skulle hålla det där djuret lugnt om jag vore du”, sade kommissarien upprört.

”Jag kan inte hindra honom”, sade den unge mannen nervöst. ”Han säger vad som behöver sägas, även om det inte är vackert.”

”Nå! Låt oss börja. Redogör för dina förehavanden sedan middagen bröt upp.”

”Ja… som jag sagt, Vanligt Folk, pappa och jag satt och pratade. Efter ett tag gick pappa iväg, jag tror han var upprörd över något.”

”Vad?”

”Vet inte.”

”Vad talade ni om.”

”Allt möjligt.”

”Och sedan?”

”Ja… sedan gick vi till diskoteket.”

Ingenting hade hittills fått mig mer imponerad än vanligt över kommissarie Daims förhörsteknik. Han var bättre på mord som bestod av ett offer med en kniv i ryggen och en uppsättning väl framträdande fingeravtryck. Det här var någonting annat. Möjligen kände han detsamma själv, för nu gick han till attack:

”Jag tror inte ett ord av vad du säger! Jag tror att när din far gick, så gick du själv – du smet in osedd i diskoteket, fram till mannen vid fönstret och tog honom av daga! Och Vanligt Folk är antingen medhjälpare, eller också har du hotat henne också till livet!”

Mot min förmodan gav det klumpiga utfallet resultat: Piraten ryckte till och stirrade på kommissarien.

”Jag skulle aldrig kunna hota ma… henne! Vi är goda vänner! Lämna henne utanför det här!”

Papegojan spädde på utbrottet med ett ”Nazistsvin!” vilket fick kommissariens mustach att krusa sig av återhållen vrede.

”Men du har ju så gott som erkänt, genom att försöka fly precis när mordet upptäcktes! Hur förklarar du det?”

Den unge mannen darrade i hela kroppen. ”Jag förstod att alla skulle misstänka mig. De försöker komma åt mig… det är Musikindustrin och Artisten som dödat honom för att komma åt mig, och pappa, och Vanligt Folk…” Han tystnade.

Daim började säga något, men hindrades plötsligt av William.

”Stopp! Vad sade du förut? Om att inte hota?”

Piraten vände blicken mot honom.

”Ja… jag skulle inte kunna hota henne.”

”Men så sade du inte. Du började säga att du aldrig skulle kunna hota mamma – eller hur? Är det Vanligt Folk som är din mor?”

Ynglingen stirrade på honom med ren fasa i blicken.

”De… de får inte veta det! De kommer döda henne! De kommer aldrig låta henne leva om de får reda på det!”

”Självdö!” spädde gojan på. William betraktade den med outgrundlig blick.

Härnäst fördes Vanligt Folk in, blek men samlad. Kommissarien började med sina uppvärmningsfrågor om hennes förehavanden med liknande svar som Piraten givit. Sedan beslöt han sig för attack.

”Fröken, vi vet att ni är mor till Piraten.”

Hon spärrade upp ögonen.

”De får inte veta det!”

”Vilka då?”

”De andra! Musikindustrin, Artisten…” Hon tystnade.

”Exakt så sade er son. Men varför inte? Varför är det så farligt? Vad är egentligen ert förhållande inom den här gruppen?”

Hon försökte lugna sig.

”Vi… vi var så goda vänner förr allihop. Men så blev de ett par och försvann lite från oss, som är så vanligt i kompiskretsar när par bildas. Så det kom naturligt att Tekniken och jag började umgås mera. Men att Piraten blev till var inte planerat. Det var en sådan sak som bara händer. Och vi var ogifta… vi flyttade och berättade ingenting för de andra. Och vi insåg snart att Piraten skulle kunna bli ett hot mot dem. Han hade ärvt sin fars påhittighet och min kärlek till musik. Kombinationen… ja, ni har ju sett det. Tekniken hade hela tiden arbetat för dem på distans och kunde inte riktigt hålla det hemligt. Men mig höll han hemlig hela tiden. Och vad ska hända nu…”

Här bröt kommissarien in igen.

”Så vad som hände ikväll var alltså detta: efter middagen sitter hela den hemliga kärnfamiljen och konspirerar, beslutar er för att ta era antagonister av daga, en efter en, för att bli fria! Och ni börjar med den klenaste!”

”Nej!” Hennes reaktion var så stark att jag hade svårt att misstro den. ”Ingen av oss skulle kunna döda någon!”

Kommissarien stirrade på henne.

”Och er mans utbrott i gallerier? Hur förklarar ni det?”

Vanligt Folks ögon tårades.

”Han brusar upp så… vi pratade om deras orättvisa behandling av Piraten… och så störtade han upp, sade att han inte kunde sitta still av ilska… men han kan väl inte ha dödat Skivförsäljningen? Väl!?”

Ingen av oss svarade henne.

Nästa kapitel följer imorgon.