Mordet i diskoteket, fjärde kapitlet

Detta är fjärde kapitlet i en följetong. Läs första kapitlet här, andra kapitlet här, och tredje kapitlet här.

Det var nu dags för Tekniken att frågas ut. Hans bittra drag över ögonen hade nu övergått i ett direkt hatiskt, och han betraktade kommissarien som en snok betraktar en huggorm. Daim, sålunda parten med huggtänderna i debatten, lät sig inte bekommas.

”Herr Tekniken! Ni sade när vi först talades vid att ni efter middagen satt med er son och Vanligt Folk och talades vid, och sedan gick ett varv i galleriet för att gå ner maten något, och att ni där träffade på herrarna Herkules och Ledwinka. Står ni fortfarande för den berättelsen?”

En kort nick fick tydligen räcka som svar.

”Så, hrm… vad pratade ni om?”

Tekniken fick luft.

”Jo, det ska jag berätta för er! Vi pratade om Musikindustrin och Artisten, och deras orättvisa behandling av min son! Han har helt nya idéer som de skulle kunna få stor nytta av, men istället trakasserar de honom. Det är skamligt! Men vill de inte ha hans hjälp så får de inte min heller. Det får vara slut med det nu!”

Kommissarien tog fram den verbala klubban igen.

”Ja, nog är det slut alltid! Jag vet nämligen allt om er – att Piraten inte bara är din son, utan också Vanligt Folks. Och jag har ikväll blivit helt övertygad om att ni konspirerade för att ta Skivförsäljningen av daga, och med tiden såväl Musikindustrin och Artisten också!”

Vid dessa ord bleknade Tekniken, om det var av skräck eller vrede kan jag inte avgöra. Men han störtade upp från stolen, endast för att åter pressas ned i den av två stadiga konstaplar. Men tysta honom kunde de inte.

”Ni låter bli dem! De är bara offer i det här spelet! Musikindustrin och Artisten hatar min familj – det var vi eller de – så jag gjorde vad som är familjefadern yttersta plikt: jag rusade iväg till diskoteket, smög mig in där utan att de såg mig, såg gubben vid fönstret – och ströp honom! Det var jag som mördade Skivförsäljningen!”

Rummet var åter tomt, sånär som på kommissarien, William och jag själv. Kommissarien torkade svetten ur mustaschen och harklade sig oupphörligen. Kvällens händelser var tydligen mer än han var van vid.

”Hrm, det var, ja, hrm… men då var fallet löst, då! Ja, jag trodde ju att det var den unge mannen, men vad kan man säga, hrm.”

Williams blick var stålgrå.

”Ska ni ge upp så lätt? Jag tycker varje svar vi får väcker två nya frågor. Även om nu Musikindustrin och Artisten hatade denna märkliga familj, som de påstår själva, varför skulle de då vilja döda just Skivförsäljningen?”

”Han var klenast? Och Tekniken var desperat!”

”Jo, nog verkade han desperat… men varför erkänna först nu? Nog borde det varit rimligare om han erkänt direkt, och därmed besparat sin familj obehaget. Kanske hade han till och med kunna bevara hemligheten. Nej, jag är inte övertygad.”

”Hur som helst har vi ett erkännande!” Kommissarien ville uppenbarligen avsluta fallet, men William spände ögonen i honom.

”Så ni låter de två andra gå utan att ens förhöras? Är de så man arbetar inom polisen numera?”

Daim gav honom en giftig blick. ”Berätta inte för mig hur jag ska sköta mitt jobb! Ta in Musikindustrin. Men var lugn med honom, han verkar ha tagit sin väns död hårt.”

Musikindustrin navigerade sig in i rummet, klumpig som en valross på land. Han svettades ymnigare än någonsin och hans ansikte var rött som en stoppsignal. William sprang fram till honom.

”Men snälla ni, ni verkar ju nära ett värmeslag! Här, låt mig ta kavajen!”

Men den väldige gjorde motstånd. ”Nej, det går bra! Jag behåller den på!”

”Såja”, sade kommissarien medlande, ”ni ser faktiskt ut att vara färdig att smälla av. Seså, låt herr Herkules hålla er kavaj, och slå er ner här. Detta måste varit enormt påfrestande för er.”

Motvilligt lät Musikindustrin William hjälpa honom av med kavajen, som såg ut som ett tvåmanstält utan sin utfyllnad. Nu satt mannen i gäststolen och påminde lätt om en uppspolad val.

”Så, hrm…” Kommissarien letade efter ord. ”Vill ni berätta för mig om vad som hände efter middagen?” Jag irriterade mig något på hans tillmötesgående tonfall. Betraktade han verkligen redan fallet som löst?

”Ja, kära nån, jag vet inte var jag ska börja… jag hjälpe ju den stackars gamle mannen till diskoteket, och han bad mig att ta fram avec för de andra. Själv ville han vara ensam en stund, sade han, och gick iväg till fönstret där vi fann honom sedan. Barskåpet står i andra änden av rummet, så jag såg honom inte på en lång stund.”

”Så vem som helst skulle kunnat ta sig in utan att du såg det?” undrade kommissarien.

”Ja, vem som helst. Men jag varken såg eller hörde någonting. Om jag bara varit mer uppmärksam… stackars man…”

”Och ingen såg heller er.” Williams röst var skarp, och Daim vände en förvånad och upprörd blick mot honom. ”Även ni skulle kunnat döda honom. Och ni har inte varit så snäll mot honom alla gånger, eller hur?”

Musikindustrin stirrade på honom, högröd. ”Vad? Vad menar ni, karl?”

William spände ögonen i honom. ”Han var inte frisk. Det vet ni. Se, här är hans skrivbord. Är det ni som givit honom alla dessa mediciner?” Mycket riktigt stod en liten samling burkar och askar i en korg på bordet. Jag hade noterat den men inte funderat närmare på innehållet. ”Han blev gradvis klenare sedan Tekniken fick fullt upp med att uppfostra Piraten, inte sant?”

Den store mannen glodde. ”Ja, det är ju det jag sagt hela tiden! Tekniken kunde alltid hålla honom på humör förr. Men när Tekniken fick den där odågan till grabb så tacklade Skivförsäljningen av. Och något måste jag ju göra för att hålla honom vid liv, inte sant? Jag skaffade fram så många stärkande preparat jag kunde.”

Nu fick kommissarien luft i lungorna igen. ”Vad nu? Vad insinuerar ni, herr Herkules?” Han fick något i blicken och vände densamma mot mannen på andra sidan skrivbordet. ”Skulle ni ha… förgiftat honom? Vad innerst!?”

Musikundustrin kom på fötter. Svetten verkade spruta från hans ansikte.

”Nej! Ni är galna! Jag har ju inget motiv! Han var allt jag hade, min enda försörjning! Hur ska jag klara mig nu!?” Han slet i sin slips, flämtade efter luft, och med rullande ögon föll han samman på golvet.

William och jag satt ensamma i rummet igen. Kommissarien kom in genom dörren och vi spratt upp. ”Hur är det med honom?” frågade jag, illa berörd av hans kollaps.

”Han är förvirrad. Började yra om sin kavaj så fort han vaknade igen. De ser till honom. Nu har ni allt gått över gränsen, herr Herkules, hrm!”

Men William återfann fattningen. ”Nåja, jag står för vad jag sade. Han är inte oskyldig hur som helst – Skivförsäljningen kan mycket väl ha varit medicinförgiftad. Vi får väl se vad rättsmedicin säger.”

Kommissarie Daim muttrade. ”Nå! Vi ska väl tala med Artisten också för kompletteringens skull. Men den här gången råder jag er att vara tyst, herr Herkules! Givet hur männen tagit detta, hur ska hon känna sig?”

Snart satt hon i stolen. Jag betraktade henne fascinerat. Ingenting av allt som hänt verkade ha påverkat henne synbart. Hon satt där, sval och med medveten hållning, och trots hennes ålder kom jag på mig själv med att tycka att hon var vacker.

Men hennes röst var sträv.

”Alla som kommit ut härifrån ikväll har varit helt från vettet. Min man tog ni närapå livet av. Vad håller ni på med härinne, och vad tänker ni göra åt mig?”

Kommissarien slängde en snabb men mördande blick mot William och vände sig sedan mot henne. ”Endast ta reda på sanningen. Så, om ni ville vara så vänlig… vad gjorde ni efter middagen?”

Hon betraktade honom likgiltigt. ”Gick på muggen. Nöjde mig med nummer ett. Jag har inte mycket till festblåsa, förstår ni. Vill ni ha fler detaljer?” Kommissarien verkade inte vilja ha det så till den grad att han bara stammade, så hon fortsatte på eget bevåg. ”Sen gick jag vilse. Jag lär mig aldrig hitta i den här kåken. Idiotiskt stor. Men till slut kom jag fram till diskoteket och fick min man att ge mig en dry martini. Utan oliv, för jag kommer aldrig på om jag ska äta den före eller efter jag dricker spriten.”

Daim torkade mustaschen igen. Det föreföll vara mer en överslagshandling än någonting annat. Kvinnan verkade inte motsvara hans förväntningar vad beträffade vänhet, men han repade sig till ett fåfängt försök att fånga upp initiativet.

”Så, hrm… vad ska hända med er nu när Skivförsäljningen är död?”

”Jag vet inte. Men det ordnar sig nog. Det har det alltid gjort hittills. Vi får till att börja med se vem som ärver honom.”

Det klack till i mig. Givetvis! Arvet! Vem skulle ärva honom? Borde inte det kunna säga något om skulden i denna märkliga historia?

Till min glädje avslutades förhöret utan intermezzon. När Artisten trippat ut igen tog jag upp frågan om arvet. Kommissarien tittade misslynt på mig.

”Jag har inte sett något testamente. Detta är hans kontor. Borde det inte finnas här? Men vi har genomsökt det noggrant, och vi har inte sett ett spår av ett. Vem kan säga vad hans sista önskningar var?”

William betraktade honom lugnt. ”Det kan jag, tror jag.”

Kommissarien och jag såg häpnare ut än den andre. ”Du!?”

”Inte än,” sade den lille mannen. ”Men snart. Någonting som någon sade ikväll fick mig att tänka till. Ibland kommer verkligen svaren ur de märkligaste munnar… Käre kommissarie Daim, jag ber om ursäkt om jag varit till mer besvär än nytta ikväll. Men jag ska gottgöra er med råge! Kan jag be er att samla de misstänkta i diskoteket? Jag tänker berätta vad som hänt, och hur det hänt.”

Den gamle polismannen såg ut som en man vars arbete tagits över av en ny, kostnadseffektivare maskin. ”Hur tusan vet ni det? Jag begriper mindre nu än när jag först kom hit för bara några timmar sedan.”

William var i sitt esse. ”Jag vet inte heller, säger jag! Men samla ihop dem så ska jag veta det när du är klar. Men lämna mig ensam en stund nu. Ja, du också, gamle vän. Det är någonting jag måste göra först.”

Sista kapitlet följer imorgon.