Mordet i diskoteket, femte kapitlet

Detta är femte och sista delen i en följetong. Läs första kapitlet här, andra kapitlet här, tredje kapitlet här och fjärde kapitlet här.

Så satt vi där, denna gräsliga natts genomlidande själar, framför det väldiga blyinfattade fönster framför vilket dådet skett. Den döde var dock lyckligtvis undanburen. Utanför i mörkret tyckes regnet ha upphört. Det slog mig att jag inte tittat på en klocka sedan vi bröt upp från middagen för vad som föreföll vara en evighet sedan. Man kunde dock se hur långt natten var gången genom att betrakta de närvarande. Musikindustrin, åter med kavaj, röd och svettblank. Hans fru, upprätthållande värdigheten bakom tunga ögonlock. Tekniken, som verkade ha accepterat faktum efter sin bekännelse, halvliggande i sin stol med håret på ända. Hans son, ögonen nervösa men trotsiga, på vars axel till allas glädje papegojan hade somnat. Vanligt Folk med ett olyckligt ansikte. I övrigt var salen fläckvis tryfferad med polismän, med kommissarie Daim i hörnet, ett lätt dåsigt drag över örnblicken.

Så var William Herkules bland oss, händerna på ryggen, till synes oberörd av dena sena timman och alla händelser. Han betraktade sällskapet under tystnad, och sällskapet betraktade honom tillbaka med blickar som vittnade om allt från skräck och likgiltighet. Så talade han.

”Jag undrade länge varför jag hade bjudits hit idag, till er samvaro. Men jag anade att jag kommit för att medla, medla i en fejd som hållit på länge och riskerade komma till ett ohyggligt slut. Och det gjorde det! Men inte på det sätt som någon väntat. Skivförsäljningen, vår värd, avled innan bjudningen var över. Kommissarien här utreder ett mord, och endast ni här i rummet kan misstänkas. Ni hade alla möjligheten efter middagen – och ni hade alla varsitt motiv!”

”Du, Piraten, var den först misstänkte. Du var känd för att motarbeta honom. Kanske ville du ersätta honom, ta hans plats? Och du försökte fly när han befanns död.” Piraten stirrade under lugg på honom utan ett ord.

”Du, Tekniken, har erkänt! Och att din lojalitet mot den döde övergått i antagonism är inget du hållit hemligt. Men ditt erkännande ekar falskt! Jag undrar om du inte bara söker skydda din familj.”

”Inte ens när jag bekänner mord tar man mig på allvar”, muttrade Tekniken.

”Och du, Vanligt Folk, har haft en hemlighet att skydda! Kanske trodde du att den gamle mannen stod ivägen för din son?”

”Han höll all musik inlåst!” utbrast Vanligt Folk. ”Kanske finns det något positivt med allt detta. Sedan får du misstänka mig så mycket du vill!”

William log ett snett leende. ”Jag ska försöka väga in det. Men låt mig fortsätta.”

”Du, Musikindustrin, har varit beroende av honom i många år för din utkomst! Men du visste vilket dåligt skick han var i. Kanske beslöt du dig för att förkorta lidandet? Kanske har du andra i kulissen, beredda att ta över?” Kolossen började flera gånger svara, men rösten svek honom.

”Och du, Artisten. Du har hela tiden verkat märkligt oberörd av detta dåd. Varför? Jag tror du insett att Skivförsäljningen gjort sitt, att det är dags att ta nya vägar. Ville du föregripa processen, tro?” Hon betraktade honom stadigt men utan att röra en fena.

”Men flera saker har förbryllat mig ikväll. Som ni, kommissarien!”

Den mustaschprydde polismannen ryckte till. ”Jaha? Har jag hamnat på de anklagades bänk, menar ni?” Försökte han skämta bort frågan? William lät honom dock inte.

”Vad säger du, Hannibal? Har inte vår kommissarie verkat något partisk i det här målet?”

Jag nickade. ”Jo. Musikindustrin och Artisten har kommit väldigt lätt undan i förhören.” Daims mustasch välvde sig av upprördhet.

”Men snälla någon, är det så konstigt! Deras bäste vän, så tragiskt bortgången! Och sådana beteenden som vi sett hos de där andra! Erkännandet, hemligheterna… och den där skränande fågeln…” Orden tog slut, men han hade sagt nog.

”Bäste kommissarien, jag tror ni är lite för konservativ. Rädd att släppa fram lite kaos. Jag är helt övertygad om att varken Piraten, Tekniken eller Vanligt folk orsakade Skivförsäljningens död.”

”Så…? Vem gjorde det…?” Plötsligt var alla på helspänn. William hade svårt att dölja hur nöjd han var att stå i centrum.

”Frågorna har avlöst varandra i mitt huvud hela kvällen. Men en fråga var större än de andra. Papegojan satte mig på det spåret med ett av sina skrik, precis i slutet på förhöret med Piraten. Varför är alla så säkra på att det är ett mord?”

Huvudvridningar, viskningar. Va? Vad menade han? Varför satt vi här annars?

”En gammal man dör bland sina gamla vänner, numera antagonister. Motiven är mångfacetterade, ingen övertygar som mördare. Och kroppen visar inget spår av våld! Jag såg den själv! Har någon ens kunnat peka på ett mordvapen, eller för den delen en dödsorsak?”

Nu hade salen vaknat igen. Men kommissarie Daims upprörda stämma hördes högst.

”Jamen det är väl klart det är mord! Vi har ju flera gärningsmän som erkänt! Eller nästan erkänt!” Han pekade på Tekniken och Piraten. Men någon annan fick salen tyst igen.

”Jag har en annan fråga. Hur tusan visste ni var ni skulle leta efter testamentet!?”

Ett antal ansikten hade vänts mot Musikindustrin, som i sin tur uppfordrande såg på William. Han, i sin tur, utstrålade lugn, nästan förnöjsamhet.

”Vad det var visste jag inte. Men jag visste var det var. När jag såg er treva i er innerficka, precis när Skivförsäljningen fallit till golvet, och sedan hämta upp er näsduk ur bröstfickan, anade jag att det handlade om en avledande manöver, att ni plockat på en någonting från honom. Men jag visste inte vad.”

”Så ni bände av mig kavajen innan jag haft en chans att titta själv! Jag var ju bevakad hela tiden därefter.”

”Precis. Och jag trodde ni visste vad det var, men det är tydligt att ni tog miste. Ni trodde att det var testamentet, att det var för dess skull ni kommit hit – och ni ville till varje pris se till att inte fel sak stod i det! Men nu har jag kunnat läsa igenom det, och det var inte testamentet. Det var i själva verket ett tal, det tal han skulle hålla för oss, stående precis på den plats jag står nu, om han nu bara fått leva för att hålla det. Eller som jag tänker kalla det: facit…”

Han hade tagit fram några sammanvikta pappersark ur sin egen innerficka, och började läsa från dem:

Kära vänner!

Ni har säkert undrat hela kvällen varför ni är här. En gång i tiden umgicks vi alla med glädje, men på senare år har spänningarna mellan oss blivit alltmer påfrestande. Jag känner att det till slut blivit dags för en försoning. Jag har bett er komma hit för att vi ska kunna tala ut om allt som hänt.

Ni vet att jag är en mycket gammal man. Men ni vet kanske inte att jag är döende. Ja, så är det – jag kan känna det. De starka mediciner jag tar kan bara skjuta upp det oundvikliga som kan hända när som helst, precis när som helst. Jag befarar att det kanske bara är dagar kvar. Ni måste förbereda er på en tid när jag inte längre finns.

Förr var det så enkelt. Minns ni? Artisten och Musikindustrins samarbete, Teknikens ständiga framsteg som gagnade oss alla, inte minst Vanligt Folk. Det var en enkel tid, en vacker tid. Men ni måste inse att den aldrig kommer tillbaka! Tiderna förändras, och ni måste förändras med dem.

Artisten, Musikindustrin! Ni har ägnat er alldeles för mycket åt varandra. Men det finns en hel värld omkring er! Ni misstror Vanligt Folk, men vad har ni för liv utan henne? Och varför försöker ni motarbeta Tekniken, som gjort så mycket för er?

Och ni, Tekniken och Vanligt folk. Ja, jag har förstått att Piraten är er gemensamme son. Men ni kan inte stå alldeles på hans sida! Det kommer bara göra spänningarna värre. Piraten, käre gosse! Du måste ta lite hänsyn till din omgivning! Jag vet att det är varje ny generations uppdrag att revoltera mot den föregående, men du ska inte göra dig alldeles omöjlig! Det gagnar ingen, icke heller dig själv.

Nå – ni har kanske börjat undra över mitt testamente. Men det har jag inte upprättat något. Jag låter frågan om diskotekets framtid bero, lösas av eftervärlden. Men ett ska jag säga er! Det bästa alternativet är att ni alla sätter er, här och nu, och försöker komma överens med varandra, och kommer fram till en situation som gagnar er alla nu när jag försvinner från er och Piraten finns bland er. Kan han möjligen ta min plats på något sätt? Framtiden tillhör er alla om ni bara vill det. Finn en väg!

Så: farväl, kära vänner! Ni har gjort mitt liv rikt, och jag hoppas att jag gjort era liv lika rika. Gör rättvisa åt mitt minne.

William tystnade. Det var tyst ett ögonblick. Så talade kommissarie Daim.

”Så… ni menar att ingen mördade Skivförsäljningen?”

William nickade stilla.

”Jag är helt övertygad om att rättsmedicin kommer finna att han dog en fullständigt naturlig död.”

Han tystnade igen. Vi satt alla mållösa.

Utanför fönstret hade det tidigaste gryningsljuset börjat teckna konturer av landskapet, och det skarpa ljuset lyste upp de bleka ansiktena innanför. Då inträffade någonting märkligt. Papegojan, som varit tyst hela anförandet, började sjunga. Den slog ut vingarna, lyfte från axeln och flög upp mot taket, sjungandes som en koltrast. Uppe vid taknocken vek den ut genom en ventil, ut i morgonluften. Därute svarade en annan koltrast, och ännu en, och snart vibrerade hela nejden av tusentals fåglars sång.

Det enda ställe där det var tyst var inne i det dammiga gamla diskoteket.

Slut