Livet i förrymdåldern; eller Too Cool for Art School

Min vän Clarence var förmodligen den enda människan i hela Storbritannien som verkligen älskade modernismen. Å andra sidan började han med det närmare hundra år efter dess tillkomst, vilket möjligen förlänte denna passion en air av ironi. Under en i övrigt övervägande misslyckad semestertripp till Milton Keynes 1997 fångades han fullkomligt av modernismen och sögs in i alla dess områden; Le Corbusier, John Cage och James Joyce blev alla stora förebilder för honom. Han fastnade för idéerna om att kapa banden med det gamla och bryta ny mark, att återgå till rena, basala former och utföra verklig grundforskning inom ett estetiskt fält.

Hans misstag sammanföll med hans stora upptäckt. Clarence Cool upptäckte nämligen att det fanns discipliner inom det mänskliga vetandet som föreföll ha passerat det tidiga nittonhundratalet nära nog oförändrade, och han stannade aldrig upp för att undra om det möjligen kunde finnas en anledning till det.

Han började med matlagning. I början var det många som uppskattade hans gradvisa renodling av smaker och råvaror, men hans gäster uteblev i samma takt som renodlingen närmade sig besatthet. Jag minns en middagsbjudning som fick mig att undra om månne Piet Mondrian stått bakom grytorna: huvudrätten bestod av geometriska kluttar av helt rena grundsmaker med samtliga aggregationsformer representerade, inklusive superflytande och plasma, placerade för största kontrastverkan. När han till slut presenterade en supraledande dessert upphängd i ett magnetfält tyckte även jag att han hade gått för långt, och jag lämnade tillställningen innan kaffet (detta sades mig senare ha varit ett mörkrostat Bose-Einstein-kondensat) i skräck inför vad han skulle frambringa som avec.

Från matlagning var det inte långt till djurhållning, och det var här hans övertygelser förpassade honom till andra sidan lagens råmärken. När tillslaget skedde och det brittiska jordbruksverkets tjänstemän bröt upp hans ladugård hade han redan tagit till flykten och lämnat sina sfäriska kor och homogena rätblocksgrisar till sina öden. Ryktena om att han upptäckt att SPAM var ett grundämne avfärdades dock av Hormel Foods.

Efter detta tvingades han leva som en flykting i sitt eget land, och hans förehavanden blev allt svårare att följa. Vissa händelser bar dock hans otvetydiga signum: en rondell i Swindon blev plötsligt rekursiv och topologiskt omöjlig att lämna. Järnvägsnätet började framstå mer som ett monument över sig själv än som ett verktyg för faktisk gods- och persontrafik. Patienter började betrakta sjukvården som ett slags performance där de som publik förväntades deltaga för att fördjupa estetiken.

Men Clarence utropades inte till samhällets fiende numero ett förrän han började ge sig på tekniken. Företag och stat fann sig så enade mot en man som ansågs ligga bakom mp3-spelare med bara en knapp, telefoner man enbart kunde ringa med och websidor med statiskt innehåll. Man fruktade att företeelser som köksspisar utan fläktsystem eller mail med enbart text skulle minska konsumtionen till den grad att det bringade riket i lågkonjunktur. Man satsade allt på ett kort, och Clarence Cool infångades till sist i en stor fälla som apterats mitt i träverkstaden i Morganfabriken, Malvern Link – sannolikt samväldets mest uppenbara mål för en modernistisk aktivist.

Han dömdes till 23 år i Europaparlamentets förvaltning, ett gräsligt straff för denne känslige konstnärssjäl, där han förväntades sona sina brott med att korrekturläsa Lissabonfördraget likt Sisyfos vid sin sten. Men man hade räknat ut honom för snabbt. En morgon upptäcktes det att han makat samman parlamentets arkiv till en så kompakt massa att den kollapsade till ett svart hål, genom vilket han flydde till denna massas diametrala motsats: Internet.

Han har icke bevisat setts sedan dess, men rykten låter gälla att det i Lissabonfördragets engelska översättning saknas enstaka bokstäver, som om en korrekturläsare slarvat. Om man dock sammanställer dessa saknade bokstäver så får man en riktigt osedlig vers. Denna vers av stulna bokstäver ska Clarence Cool ha placerat någonstans på Internet, som en hälsning till sina belackare från Storbritanniens ende verklige modernist.