Risken med krautrocken är försumbar. Med det menas att den inte finns, fast bara lite.

Det var Tage Erlanders egna personliga intresse för experimentell musik som startade den svenska debatten om krautrock, den som skulle bli en sådan surdeg under årtiondens politik. Ända sedan teoretiker som Thaddeus Cahill och Lev Termen påvisade den teoretiska grunden för elektronisk musik hade många försökt göra reella tillämpningar, men det dröjde ända tills andra världskrigets slut som ett hemligt militärt team i USA utvecklade den så kallade konkreta musiken, vilken användes för att slutligen få Japan på fall. Kombinationen av naturliga ljud och industrioväsen var ett hårt slag för en musikalisk kultur som byggde på en renodlad, spröd estetik, och det skulle komma att påverka japansk musikkultur i generationer efter krigsslutet.

Med kriget överstökat började man dock arbeta på fredliga tillämpningar av elektronisk musik. Det brukar anses att Karlheinz Stockhausen var den som skapade den första praktiskt användbara elektronmusiken, men det var populärare grupper som The Beach Boys och Beatles som på allvar gjorde elektroniskt skapade toner till en kraft att räkna med kommersiellt. Snart var denna musik var mans egendom, mer renodlat elektroniska musikgrupper dök upp, och framtidstron var enorm.

Även i Sverige var man snabb med tillämpningen genom den så kallade svenska linjen, som syftade till fredlig såväl som militär tillämpning av elektronmusik. Så länge det under uppbyggnadsfasen handlade om enkla, lättillgängliga poplåtar var opinionen tämligen lugn, men detta förändrades 1970 när gruppen Kraftwerk bildades. Plötsligt var där annat ljud i skällan. Denna musik var mera svårtillgänglig, och den svenska statens entydigt positiva hållning till den så kallade krautrocken blev plötsligt satt under debatt under gruppens storhetstid under hela sjuttiotalet.

Centerpartiet gick i bräschen för detta uppror. En stor del av denna skepsis handlade mindre om musiken i sig än om samhällssynen, och det sätt på vilket man ansåg att socialdemokraterna byggt upp ett centralstyrt stordriftsamhälle där all musik skulle vara progressiv på samma sätt. På riksstämman 1975 avfärdade man helt Kraftwerk tillförmån för småskalig, regional musik som till exempel spelmanslag. Att andra borgerliga partier påpekade att gruppen faktiskt börjat göra mer populärt tillvänd musik på sina senare skivor spelade ingen roll, och frågan fortsatte infektera borgerligheten under hela sjuttiotalet. Det hela ställdes på sin spets när Fälldinregeringen föll efter att moderaterna och folkpartiet officiellt applåderat utgivningen avalbumet Trans-Europa Express. Torbjörn Fälldin, som själv helst lyssnade på Snoddas, var rasande över detta svek.

Det som en gång för alla vände folkopinionen mot Kraftwerk var dock albumet Die Mensch-Maschine. Blotta tanken på en varelse halvvägs mellan människa och maskin var rena katastrofen i mångas ögon, trots att detta album i efterhand framhållits av kännare som ett av deras allra starkaste. Opinionen påverkades också av Tage Danielssons välkända monolog där han elakt och mycket träffande imiterade Florian Schneider. Vid denna tidpunkt beslutade man sig för att hålla en folkomröstning som en gång för alla skulle bestämma gruppens framtida existens.

Omröstningen blev dock lika rörig som politiken i stort var vid denna tid. De partier som egentligen var för Kraftwerk kunde nämligen inte komma överens om formerna för detta eftersom socialdemokraterna krävde att gruppen skulle övergå i statlig ägo, vilket moderaterna inte kunde acceptera. Det slutade med tre överlag obegripliga alternativ. Moderaterna stod för Linje Ett, som gick ut på att gruppen skulle få existera så länge den gav ut hyfsad musik. Socialdemokraterna och folkpartiet stod för Linje Två, som i princip ignorerade gruppens existens men hoppades att den i vilket fall som helst skulle ha dött en kreativ sotdöd inom 25 år, vilket får anses vara mycket lång tidför de flesta popgrupper. Linje Tre drevs av centern och kommunisterna, som krävde gruppens omedelbara splittring och rejäla statsstöd till Orsa Spelmanslag och Träd Gräs Och Stenar. Det har iefterhand påpekats att Kraftwerks verkliga fans egentligen inte hadenågot alternativ att välja.

Det hela slutade givetvis med att hela Sverige unisont valde Linje Två: att ignorera gruppen och lyssna på Svensktoppen istället. Kraftwerk själva kommenterade inte resultatet mer än de kommenterade någonting annat, och när albumet Electric Café kommit ut 1986 trodde de flesta att gruppen skulle splittras självmant, och debatten lade sig.

Den vaknade dock till liv tillfälligt 1991, när The Mix släpptes vilket alldeles tog den lika oväntade borgerliga regeringen på sängen. Centerledaren Olof Johansson, ständigt lika angelägen att inte bestämma sig, påpekade dock att det visserligen var ett nytt album, men att det endast bestod av gammalt material i ny mixning, och att det därför knappast kunde anses som ett problem.

Överlag var gruppen lätt att ignorera under hela perioden 1986 till 2001, men när plötsligt Tour de France Soundtracks kom ut i början av det nya milleniet vaknade frågan åter till liv. Nu ansåg allt fler att denna musik som en gång verkat så avantgardistisk och oroväckande trots allt tjänat samhället väl och nu kändes ganska ofarlig, och opinionen började vända. Socialdemokraterna, som lutade sig mot vänsterpartiet och miljöpartiet, kunde dock omöjligtvis byta åsikt ifrågan och fortsatte den kulturkonservativa linjen att envist ignorera Kraftwerks existens. Alla hade väl trott att gruppen skulle ha fallit ihop av sig själv och ersatts av ny musik sedan länge – ja, stora delar av miljöpartiets själva tillblivelse handlade om deras stöd tillgitarrbaserad indiemusik.

Regeringsskiftet 2006 ställde dock frågan på sin spets när den alltid lika musikbråkande borgerligheten åter skulle ge sig på sitt slagnummer; balansakt på slak lina. Till en början hände just ingenting, ty om svensk politik handlar om en sak så är det att ihärdigt ignorera Kraftwerks existens. Men elektronmusikfans över landet lobbade envist för att göra någonting åt frågan – det stod klart för allt fler att gruppen knappast tänkte gå under av sig själv, och trots allt hade de ju gjort en hel del riktigt funkiga bitar. Kanske skulle man till och med hoppas på lite mer nytt material?

Det var kanske Florian Scnheiders avhopp från gruppen 2008 som avgjorde saken, ty strax därefter kom först kristdemokraterna och sedan, hör och häpna, det akustiskt besatta centerpartiet till slut att acceptera faktum. Partiledaren Maud Olofsson påpekade i ett känslosamt tal till partiet att en grupp som enbart bestod av en medlem knappast kunde anses som ett hot längre.

Men socialdemokraterna, håglöst letande efter en åsikt om just någonting alls, står alltjämt fasta i sitt motstånd mot Kraftwerk, trots att den elektroniska musikens svenska vagga var deras eget verk. 2010 lär därför Kraftwerk, 40 år efter gruppens tillblivelse i Düsseldorfs konstnärskretsar, än en gång bli en svensk valfråga.

Ralf Hütter har avböjt att kommentera detta inlägg.