Ett drömspel för gallerierna

Tandkrämen hade smakat mycket märkligt den kvällen, och på något sätt gled den fadda eftersmaken med in i sömnen och blandade sig i mina oroliga drömmar.

Jag satt vid lägerelden med Molnets Broder. Han förklarade att vi inte ägde media, utan lånade det av våra barn, berättade om att leva av att jaga den heliga bisontorrenten och aldrig stanna på samma plats i mer än ett routerhopp. Sedan gick han över till att tala om Den Stora Anden, något slags mytisk varelse som omfattade allt och som man kunde komma i kontakt med genom reklamfinansierade röksignaler eller genom att betala en hundring i månaden.

Då knackade det på dörren, och jag gick för att öppna. Lägerelden på prärien hade förvandlats till en kakelugn i en stuga så fort jag rest mig. Utanför dörren stod en liten pillerformad gubbe och spelade gitarr med blå händer. Han presenterade sig som IPRED-mannen och sjöng något slags sång vars exakta innehåll jag inte kan minnas, men som gick ut på att han var mycket intelligent och sökte upp en varhelst man fanns för att åsamka värk.

Jag slog igen dörren och vände mig mot den gamle indianen, men han hade förvandlats till Long John Silver, som rökte en av sina cigaretter och grinade mot mig. Jag gick över däcket mot honom. ”Men vem är det som kör, egentligen?” frågade jag. ”Det är ingen som kör!” svarade han. Jag tittade på seglen, som hängde tomma trots att skeppet gjorde god fart. Jag såg frågande på Long John, som stod och tuggade på en pizza med tonfisk och räkor. Han insåg frågan och svarade. ”Staten och kapitalet sitter i samma båt som vi! Och de ror så svetten lackar! Ju hårdare de tar i, desto snabbare rör vi oss!” Jag kunde nu höra ett gradvis ökande dån från fören, och när jag sprang dit såg jag att det kom från det enorma vattenfallet vid världens slut, vilket vi nalkades i hög hastighet.

Jag vände mig med fasa mot piraten, men han hade nu skiftat till Bert Karlsson i full engelsk domaruniform. Jag slog mig ner på de anklagades bänk och tog del av åklagarens slutplädering. Perry Mason, tydligen min försvarsadvokat, viskade till mig att det nog skulle gå bra, att de aldrig skulle våga döma oss i direktsändning, och att utslaget ändå spelade mindre roll än underhållningsvärdet. Så reste sig ordföranden för den 349 personer starka juryn och uttalade mig skyldig. Bert Karlsson visade sig nu inte alls vara domare, utan Riksdagens talman, som stod på talarstolen i strumplästen och pekade på mig medan han uttalade domen: 20 år på något slags anstalt, tydligen försvarets, med sisyfosstraffarbetet att försöka hitta någonting användbart i all meningslös datatrafik som korsade rikets gränser, vilken av någon anledning skickade tvärs över Östersjön med minkar.

Här fick jag panik och beslöt mig för att ta till flykten. Jag kastade mig ut från Riksdagen, vilken åter förvandlats till stugan på landet, och sprang tvärs över gårdsplanen och in i boden för att gömma mig. Därinne var något slags lager för telefoner och e-post, men de överfulla lagerhyllorna hade inte plats för ett gömställe, och jag genomkorsade snabbt boden, lämnade den på andra sidan och sprang in i nästa bod, och sedan nästa, och nästa, men ingenstans kunde man gömma sig, och det tycktes mig som om hela samhället blivit en aldrig sinande ström av bodar.

Där vaknade jag lyckligtvis ur mardrömmen, med den fadda smaken kvar i munnen. Jag gick ut i badrummet för att försökta ta reda på varför tandkrämen smakade så märkligt. Den visade sig vara av märket ACTA.