Tandkrämen hade smakat mycket märkligt den kvällen, och på något sätt gled den fadda eftersmaken med in i sömnen och blandade sig i mina oroliga drömmar.

Jag satt vid lägerelden med Molnets Broder. Han förklarade att vi inte ägde media, utan lånade det av våra barn, berättade om att leva av att jaga den heliga bisontorrenten och aldrig stanna på samma plats i mer än ett routerhopp. Sedan gick han över till att tala om Den Stora Anden, något slags mytisk varelse som omfattade allt och som man kunde komma i kontakt med genom reklamfinansierade röksignaler eller genom att betala en hundring i månaden.

Då knackade det på dörren, och jag gick för att öppna. Lägerelden på prärien hade förvandlats till en kakelugn i en stuga så fort jag rest mig. Utanför dörren stod en liten pillerformad gubbe och spelade gitarr med blå händer. Han presenterade sig som IPRED-mannen och sjöng något slags sång vars exakta innehåll jag inte kan minnas, men som gick ut på att han var mycket intelligent och sökte upp en varhelst man fanns för att åsamka värk.

Jag slog igen dörren och vände mig mot den gamle indianen, men han hade förvandlats till Long John Silver, som rökte en av sina cigaretter och grinade mot mig. Jag gick över däcket mot honom. ”Men vem är det som kör, egentligen?” frågade jag. ”Det är ingen som kör!” svarade han. Jag tittade på seglen, som hängde tomma trots att skeppet gjorde god fart. Jag såg frågande på Long John, som stod och tuggade på en pizza med tonfisk och räkor. Han insåg frågan och svarade. ”Staten och kapitalet sitter i samma båt som vi! Och de ror så svetten lackar! Ju hårdare de tar i, desto snabbare rör vi oss!” Jag kunde nu höra ett gradvis ökande dån från fören, och när jag sprang dit såg jag att det kom från det enorma vattenfallet vid världens slut, vilket vi nalkades i hög hastighet.

Jag vände mig med fasa mot piraten, men han hade nu skiftat till Bert Karlsson i full engelsk domaruniform. Jag slog mig ner på de anklagades bänk och tog del av åklagarens slutplädering. Perry Mason, tydligen min försvarsadvokat, viskade till mig att det nog skulle gå bra, att de aldrig skulle våga döma oss i direktsändning, och att utslaget ändå spelade mindre roll än underhållningsvärdet. Så reste sig ordföranden för den 349 personer starka juryn och uttalade mig skyldig. Bert Karlsson visade sig nu inte alls vara domare, utan Riksdagens talman, som stod på talarstolen i strumplästen och pekade på mig medan han uttalade domen: 20 år på något slags anstalt, tydligen försvarets, med sisyfosstraffarbetet att försöka hitta någonting användbart i all meningslös datatrafik som korsade rikets gränser, vilken av någon anledning skickade tvärs över Östersjön med minkar.

Här fick jag panik och beslöt mig för att ta till flykten. Jag kastade mig ut från Riksdagen, vilken åter förvandlats till stugan på landet, och sprang tvärs över gårdsplanen och in i boden för att gömma mig. Därinne var något slags lager för telefoner och e-post, men de överfulla lagerhyllorna hade inte plats för ett gömställe, och jag genomkorsade snabbt boden, lämnade den på andra sidan och sprang in i nästa bod, och sedan nästa, och nästa, men ingenstans kunde man gömma sig, och det tycktes mig som om hela samhället blivit en aldrig sinande ström av bodar.

Där vaknade jag lyckligtvis ur mardrömmen, med den fadda smaken kvar i munnen. Jag gick ut i badrummet för att försökta ta reda på varför tandkrämen smakade så märkligt. Den visade sig vara av märket ACTA.

Det var Tage Erlanders egna personliga intresse för experimentell musik som startade den svenska debatten om krautrock, den som skulle bli en sådan surdeg under årtiondens politik. Ända sedan teoretiker som Thaddeus Cahill och Lev Termen påvisade den teoretiska grunden för elektronisk musik hade många försökt göra reella tillämpningar, men det dröjde ända tills andra världskrigets slut som ett hemligt militärt team i USA utvecklade den så kallade konkreta musiken, vilken användes för att slutligen få Japan på fall. Kombinationen av naturliga ljud och industrioväsen var ett hårt slag för en musikalisk kultur som byggde på en renodlad, spröd estetik, och det skulle komma att påverka japansk musikkultur i generationer efter krigsslutet.

Med kriget överstökat började man dock arbeta på fredliga tillämpningar av elektronisk musik. Det brukar anses att Karlheinz Stockhausen var den som skapade den första praktiskt användbara elektronmusiken, men det var populärare grupper som The Beach Boys och Beatles som på allvar gjorde elektroniskt skapade toner till en kraft att räkna med kommersiellt. Snart var denna musik var mans egendom, mer renodlat elektroniska musikgrupper dök upp, och framtidstron var enorm.

Även i Sverige var man snabb med tillämpningen genom den så kallade svenska linjen, som syftade till fredlig såväl som militär tillämpning av elektronmusik. Så länge det under uppbyggnadsfasen handlade om enkla, lättillgängliga poplåtar var opinionen tämligen lugn, men detta förändrades 1970 när gruppen Kraftwerk bildades. Plötsligt var där annat ljud i skällan. Denna musik var mera svårtillgänglig, och den svenska statens entydigt positiva hållning till den så kallade krautrocken blev plötsligt satt under debatt under gruppens storhetstid under hela sjuttiotalet.

Centerpartiet gick i bräschen för detta uppror. En stor del av denna skepsis handlade mindre om musiken i sig än om samhällssynen, och det sätt på vilket man ansåg att socialdemokraterna byggt upp ett centralstyrt stordriftsamhälle där all musik skulle vara progressiv på samma sätt. På riksstämman 1975 avfärdade man helt Kraftwerk tillförmån för småskalig, regional musik som till exempel spelmanslag. Att andra borgerliga partier påpekade att gruppen faktiskt börjat göra mer populärt tillvänd musik på sina senare skivor spelade ingen roll, och frågan fortsatte infektera borgerligheten under hela sjuttiotalet. Det hela ställdes på sin spets när Fälldinregeringen föll efter att moderaterna och folkpartiet officiellt applåderat utgivningen avalbumet Trans-Europa Express. Torbjörn Fälldin, som själv helst lyssnade på Snoddas, var rasande över detta svek.

Det som en gång för alla vände folkopinionen mot Kraftwerk var dock albumet Die Mensch-Maschine. Blotta tanken på en varelse halvvägs mellan människa och maskin var rena katastrofen i mångas ögon, trots att detta album i efterhand framhållits av kännare som ett av deras allra starkaste. Opinionen påverkades också av Tage Danielssons välkända monolog där han elakt och mycket träffande imiterade Florian Schneider. Vid denna tidpunkt beslutade man sig för att hålla en folkomröstning som en gång för alla skulle bestämma gruppens framtida existens.

Omröstningen blev dock lika rörig som politiken i stort var vid denna tid. De partier som egentligen var för Kraftwerk kunde nämligen inte komma överens om formerna för detta eftersom socialdemokraterna krävde att gruppen skulle övergå i statlig ägo, vilket moderaterna inte kunde acceptera. Det slutade med tre överlag obegripliga alternativ. Moderaterna stod för Linje Ett, som gick ut på att gruppen skulle få existera så länge den gav ut hyfsad musik. Socialdemokraterna och folkpartiet stod för Linje Två, som i princip ignorerade gruppens existens men hoppades att den i vilket fall som helst skulle ha dött en kreativ sotdöd inom 25 år, vilket får anses vara mycket lång tidför de flesta popgrupper. Linje Tre drevs av centern och kommunisterna, som krävde gruppens omedelbara splittring och rejäla statsstöd till Orsa Spelmanslag och Träd Gräs Och Stenar. Det har iefterhand påpekats att Kraftwerks verkliga fans egentligen inte hadenågot alternativ att välja.

Det hela slutade givetvis med att hela Sverige unisont valde Linje Två: att ignorera gruppen och lyssna på Svensktoppen istället. Kraftwerk själva kommenterade inte resultatet mer än de kommenterade någonting annat, och när albumet Electric Café kommit ut 1986 trodde de flesta att gruppen skulle splittras självmant, och debatten lade sig.

Den vaknade dock till liv tillfälligt 1991, när The Mix släpptes vilket alldeles tog den lika oväntade borgerliga regeringen på sängen. Centerledaren Olof Johansson, ständigt lika angelägen att inte bestämma sig, påpekade dock att det visserligen var ett nytt album, men att det endast bestod av gammalt material i ny mixning, och att det därför knappast kunde anses som ett problem.

Överlag var gruppen lätt att ignorera under hela perioden 1986 till 2001, men när plötsligt Tour de France Soundtracks kom ut i början av det nya milleniet vaknade frågan åter till liv. Nu ansåg allt fler att denna musik som en gång verkat så avantgardistisk och oroväckande trots allt tjänat samhället väl och nu kändes ganska ofarlig, och opinionen började vända. Socialdemokraterna, som lutade sig mot vänsterpartiet och miljöpartiet, kunde dock omöjligtvis byta åsikt ifrågan och fortsatte den kulturkonservativa linjen att envist ignorera Kraftwerks existens. Alla hade väl trott att gruppen skulle ha fallit ihop av sig själv och ersatts av ny musik sedan länge – ja, stora delar av miljöpartiets själva tillblivelse handlade om deras stöd tillgitarrbaserad indiemusik.

Regeringsskiftet 2006 ställde dock frågan på sin spets när den alltid lika musikbråkande borgerligheten åter skulle ge sig på sitt slagnummer; balansakt på slak lina. Till en början hände just ingenting, ty om svensk politik handlar om en sak så är det att ihärdigt ignorera Kraftwerks existens. Men elektronmusikfans över landet lobbade envist för att göra någonting åt frågan – det stod klart för allt fler att gruppen knappast tänkte gå under av sig själv, och trots allt hade de ju gjort en hel del riktigt funkiga bitar. Kanske skulle man till och med hoppas på lite mer nytt material?

Det var kanske Florian Scnheiders avhopp från gruppen 2008 som avgjorde saken, ty strax därefter kom först kristdemokraterna och sedan, hör och häpna, det akustiskt besatta centerpartiet till slut att acceptera faktum. Partiledaren Maud Olofsson påpekade i ett känslosamt tal till partiet att en grupp som enbart bestod av en medlem knappast kunde anses som ett hot längre.

Men socialdemokraterna, håglöst letande efter en åsikt om just någonting alls, står alltjämt fasta i sitt motstånd mot Kraftwerk, trots att den elektroniska musikens svenska vagga var deras eget verk. 2010 lär därför Kraftwerk, 40 år efter gruppens tillblivelse i Düsseldorfs konstnärskretsar, än en gång bli en svensk valfråga.

Ralf Hütter har avböjt att kommentera detta inlägg.

Min vän Clarence var förmodligen den enda människan i hela Storbritannien som verkligen älskade modernismen. Å andra sidan började han med det närmare hundra år efter dess tillkomst, vilket möjligen förlänte denna passion en air av ironi. Under en i övrigt övervägande misslyckad semestertripp till Milton Keynes 1997 fångades han fullkomligt av modernismen och sögs in i alla dess områden; Le Corbusier, John Cage och James Joyce blev alla stora förebilder för honom. Han fastnade för idéerna om att kapa banden med det gamla och bryta ny mark, att återgå till rena, basala former och utföra verklig grundforskning inom ett estetiskt fält.

Hans misstag sammanföll med hans stora upptäckt. Clarence Cool upptäckte nämligen att det fanns discipliner inom det mänskliga vetandet som föreföll ha passerat det tidiga nittonhundratalet nära nog oförändrade, och han stannade aldrig upp för att undra om det möjligen kunde finnas en anledning till det.

Han började med matlagning. I början var det många som uppskattade hans gradvisa renodling av smaker och råvaror, men hans gäster uteblev i samma takt som renodlingen närmade sig besatthet. Jag minns en middagsbjudning som fick mig att undra om månne Piet Mondrian stått bakom grytorna: huvudrätten bestod av geometriska kluttar av helt rena grundsmaker med samtliga aggregationsformer representerade, inklusive superflytande och plasma, placerade för största kontrastverkan. När han till slut presenterade en supraledande dessert upphängd i ett magnetfält tyckte även jag att han hade gått för långt, och jag lämnade tillställningen innan kaffet (detta sades mig senare ha varit ett mörkrostat Bose-Einstein-kondensat) i skräck inför vad han skulle frambringa som avec.

Från matlagning var det inte långt till djurhållning, och det var här hans övertygelser förpassade honom till andra sidan lagens råmärken. När tillslaget skedde och det brittiska jordbruksverkets tjänstemän bröt upp hans ladugård hade han redan tagit till flykten och lämnat sina sfäriska kor och homogena rätblocksgrisar till sina öden. Ryktena om att han upptäckt att SPAM var ett grundämne avfärdades dock av Hormel Foods.

Efter detta tvingades han leva som en flykting i sitt eget land, och hans förehavanden blev allt svårare att följa. Vissa händelser bar dock hans otvetydiga signum: en rondell i Swindon blev plötsligt rekursiv och topologiskt omöjlig att lämna. Järnvägsnätet började framstå mer som ett monument över sig själv än som ett verktyg för faktisk gods- och persontrafik. Patienter började betrakta sjukvården som ett slags performance där de som publik förväntades deltaga för att fördjupa estetiken.

Men Clarence utropades inte till samhällets fiende numero ett förrän han började ge sig på tekniken. Företag och stat fann sig så enade mot en man som ansågs ligga bakom mp3-spelare med bara en knapp, telefoner man enbart kunde ringa med och websidor med statiskt innehåll. Man fruktade att företeelser som köksspisar utan fläktsystem eller mail med enbart text skulle minska konsumtionen till den grad att det bringade riket i lågkonjunktur. Man satsade allt på ett kort, och Clarence Cool infångades till sist i en stor fälla som apterats mitt i träverkstaden i Morganfabriken, Malvern Link – sannolikt samväldets mest uppenbara mål för en modernistisk aktivist.

Han dömdes till 23 år i Europaparlamentets förvaltning, ett gräsligt straff för denne känslige konstnärssjäl, där han förväntades sona sina brott med att korrekturläsa Lissabonfördraget likt Sisyfos vid sin sten. Men man hade räknat ut honom för snabbt. En morgon upptäcktes det att han makat samman parlamentets arkiv till en så kompakt massa att den kollapsade till ett svart hål, genom vilket han flydde till denna massas diametrala motsats: Internet.

Han har icke bevisat setts sedan dess, men rykten låter gälla att det i Lissabonfördragets engelska översättning saknas enstaka bokstäver, som om en korrekturläsare slarvat. Om man dock sammanställer dessa saknade bokstäver så får man en riktigt osedlig vers. Denna vers av stulna bokstäver ska Clarence Cool ha placerat någonstans på Internet, som en hälsning till sina belackare från Storbritanniens ende verklige modernist.

Direktörens logg, bankdag 2008.12. Vi undersöker en kraftig tidsanomali i deltakvadranten, men håller oss visa av tidigare erfarenheter från sådana på avstånd av den, när våra sensorer plockar upp ekot av en farkost på avstånd.

”Det närmar sig oss med en hastighet av 9,2 räntepunkter i timmen”, sade Data. ”Jag var inte medveten om att en farkost av den storleken kunde röra sig i den hastigheten.”

”På skärmen! Förstora!” Direktör Picards ord var skarpa, fokuserade.

Framför oss på styrelserummets skärm framträdde bilden av en enorm koloss, kubisk och betonggrå. Det liknade ingenting besättningen sett förut.

”Den har en märklig, fraktal design som jag aldrig sett förut”, sade Data. ”Dess inre böjer av in i sig själv i ständiga vindlingar som jag inte kan se slutet på. Som om dess organisation inte är ändligt stor.”

”Worf, vad är din analys?” frågade direktören.

”Deras ekonomiska kapacitet är flera magnituder större än våra. Om de attackerar oss i full skala har vi små chanser.”

Data talade igen. ”De är inom avstånd att avfyra sina vapen inom tre minuter och nio sekunder, direktör!”

”Vi anropas!” sade Worf.

”På skärmen”, svarade direktören, och vände sig mot skärmen: ”Detta är direktör Picard på USS Enterbank. Vi är här på ett fredl…”

”VI ÄR ANDERS AV BORG. FÖRBERED ASSIMILERING.”

Direktören ryckte till av det ansiktslösa svaret som avbrutit honom.

”Va? Vad menar du!? Vi är en fristående bank! Vi tänker inte låta oss assimileras!”

”MOTSTÅND ÄR LÖNLÖST. NI KOMMER ATT ASSIMILERAS.”

”Hur vågar ni! Detta är ett fritt, privatägt företag på ett fredligt uppdrag! Vi sköter våra affärer som vi vill!”

”FRIHET ÄR IRRELEVANT. AFFÄRER ÄR IRRELEVANTA. ENDAST DEN SAMHÄLLELIGA FINANSIELLA STRUKTUREN ÄR RELEVANT. NI KOMMER ATT TJÄNA OSS. DET ÄR FÖR DET ALLMÄNNA BÄSTA. ALLA SKA MED.” Med de orden släcktes skärmen igen.

”Gå till rött alarm! Upp med sköldarna! Alle man till stridsstationerna!”, ropade direktören.

”Sköldarna uppe!” sade Worf.

”Ser du någon aktivitet från skeppet?” frågade direktören.

”Deras vapen är skjutklara. Ingen aktivitet.”

”Försteofficer, vad är din syn på situationen?”

Försteofficeren tittade på skeppets bild på skärmen.

”Alla ska med… påminner inte det om andra fiender vi sett?”

Men direktören hann inte svara förrän en smäll hördes och en kraftig skakning kastade honom till marken. Han var dock snabbt uppe på fötterna igen.

”Skaderapport, Worf!”

”Inga skador. Sköldarna håller.”

”Det verkar som om de snarare analyserar skölden än försöker tränga igenom den”, sade Data.

”Avfyra motmedel!” kommenderade direktören.

En kaskad av mediatränade torpeder skickades mot den kubiska farkosten.

”Ingen effekt alls!”

Då uppenbarade sig en Borgtjänsteman i rummet. Det askgrå ansiktet vändes mot direktören, så snabbt att hästsvansen fladdrade.

Ett skott från Worfs retorikphaser fällde den till marken.

Omedelbart uppenbarade sig en till, identisk med den förra. Worfs nästa retoriska laddning gav inget resultat.

”Den har anpassat sig till vår retorik! Det biter inte längre på dem!” ropade Worf, och kastade sig över tjänstemannen som dock viftade bort honom utan ansträngning. En ny Borgtjänsteman dök upp bakom direktören, högg tag i honom och innan någon hunnit reagera hade alla Borgtjänstemän transporterats bort från skeppet – och direktören med dem.

Försteofficeren tog omedelbart befälet.

”Eld upphör! Worf, följ mig! Vi måste försöka göra en inbrytning på skeppet och befria direktören!”

”Vi anropas igen!” sade Worf.

”På skärmen!”

Bilden på skärmen fick dem alla att frysa till is. Figuren var nästranfullständigt bekant för dem – men i profil kunde de se glasögonen, hästsvansen. Så vände sig deras direktör mot dem, askgrå i ansiktet, och talade till dem med den röst de så länge litat på.

”Vi är Consensus av Borg. Förbered assimilering.”

Försteofficeren fick rösten åter först.

”Men… Direktör! Vad har de gjort med dig!?”

”Den man ni känner som direktör Picard finns inte längre. Han har uppgått i Departementet. Vi är Borg. Ni kommer assimileras. Kaffet”, tillade han, ”är faktiskt mycket godare här.”

Då öppnades dörren till turbohissen och ut kom – direktör Picard! Han stegade fram till skärmen, tittade på sin spegelbild och vände sig till föresteofficeren. ”Vad försiggår här!?”

”Det… trodde jag du kunde svara på, direktör” svarade den förvirrade andreofficeren.

”Ska det vara så märkligt att begripa ens för era pinsamma små hjärnor”, svarade en röst i andra änden av styrelserummet. Det var EU, den närmast omnipotenta varelsen från Eurozonen som dök upp emellanåt och verkade leva för att irritera direktören. Det lyckades han med den här gången också.

”EU! Lämna omedelbart min bank!” vrålade direktören. Men EU log ett lika förbindligt som sarkastiskt leende.

”Men käre Picard, jag har ju precis kommit! Och jag som just räddade dig ur Borgdepartementets klor och allting.”

Han tittade på varelsen på skärmen, som förvirrat tittade tillbaka. Direktören vägrade dock lugna sig.

”Vad är meningen med dessa trollerikonster!?”

”Meningen… du är så begränsad i ditt tänkande. Mening, som om det skulle vara något nödvändigt! Vad är det för roligt med det? Och trollerikonster, du sårar mig! Men för all del, om du vill ha trollerikonster så ska du få det.” Och i ett slag hade han bytt skepnad till en gammal trollkarl, i fotsida kläder och spetsig hatt.

”Nu ska du få se på trolleri!” Han vände sig mot skärmen och slog ut med armarna i en dramatisk gest. ”Deus ex machina!” Och Borgvarelsen var borta. Endast tom rymd syntes på skärmen.

”Direktör, våra sensorer ser inte längre några spår av den fientliga farkosten”, sade Worf.

”Ni behöver inte tacka mig”, sade EU. Men Picard lät sig inte blidkas.

”Du dyker upp som om du kunde göra vad som faller dig in! Vad skulle hela den här charaden tjäna till!?”

EU tittade på honom med en arrogant min.

”Det är bara för att göra allting lite intressantare. Och för att jag kan göra vad som faller mig in, när jag vill, hur jag vill. Borgdepartementet är på andra sidan tidsanomalin nu, men de kommer hitta er igen. Se det som min privata katt- och råttalek – ja, jag leker förstås med både katten och råttan. Men det var inte det som var huvudorsaken.”

”Utan den är!?”

”Bank Trek är episodsbaserat. Allting måste återställas innan avsnittet är slut och kvartalsrapporten avlämnas. Därför måste ni få stöd den här gången, och någon annan nästa gång. Nästa gång kanske ni får förlora istället.” Och så var han borta, lika plötsligt som han kommit.

”Så mycket för The New Economy”, suckade direktör Picard.

Detta är femte och sista delen i en följetong. Läs första kapitlet här, andra kapitlet här, tredje kapitlet här och fjärde kapitlet här.

Så satt vi där, denna gräsliga natts genomlidande själar, framför det väldiga blyinfattade fönster framför vilket dådet skett. Den döde var dock lyckligtvis undanburen. Utanför i mörkret tyckes regnet ha upphört. Det slog mig att jag inte tittat på en klocka sedan vi bröt upp från middagen för vad som föreföll vara en evighet sedan. Man kunde dock se hur långt natten var gången genom att betrakta de närvarande. Musikindustrin, åter med kavaj, röd och svettblank. Hans fru, upprätthållande värdigheten bakom tunga ögonlock. Tekniken, som verkade ha accepterat faktum efter sin bekännelse, halvliggande i sin stol med håret på ända. Hans son, ögonen nervösa men trotsiga, på vars axel till allas glädje papegojan hade somnat. Vanligt Folk med ett olyckligt ansikte. I övrigt var salen fläckvis tryfferad med polismän, med kommissarie Daim i hörnet, ett lätt dåsigt drag över örnblicken.

Så var William Herkules bland oss, händerna på ryggen, till synes oberörd av dena sena timman och alla händelser. Han betraktade sällskapet under tystnad, och sällskapet betraktade honom tillbaka med blickar som vittnade om allt från skräck och likgiltighet. Så talade han.

”Jag undrade länge varför jag hade bjudits hit idag, till er samvaro. Men jag anade att jag kommit för att medla, medla i en fejd som hållit på länge och riskerade komma till ett ohyggligt slut. Och det gjorde det! Men inte på det sätt som någon väntat. Skivförsäljningen, vår värd, avled innan bjudningen var över. Kommissarien här utreder ett mord, och endast ni här i rummet kan misstänkas. Ni hade alla möjligheten efter middagen – och ni hade alla varsitt motiv!”

”Du, Piraten, var den först misstänkte. Du var känd för att motarbeta honom. Kanske ville du ersätta honom, ta hans plats? Och du försökte fly när han befanns död.” Piraten stirrade under lugg på honom utan ett ord.

”Du, Tekniken, har erkänt! Och att din lojalitet mot den döde övergått i antagonism är inget du hållit hemligt. Men ditt erkännande ekar falskt! Jag undrar om du inte bara söker skydda din familj.”

”Inte ens när jag bekänner mord tar man mig på allvar”, muttrade Tekniken.

”Och du, Vanligt Folk, har haft en hemlighet att skydda! Kanske trodde du att den gamle mannen stod ivägen för din son?”

”Han höll all musik inlåst!” utbrast Vanligt Folk. ”Kanske finns det något positivt med allt detta. Sedan får du misstänka mig så mycket du vill!”

William log ett snett leende. ”Jag ska försöka väga in det. Men låt mig fortsätta.”

”Du, Musikindustrin, har varit beroende av honom i många år för din utkomst! Men du visste vilket dåligt skick han var i. Kanske beslöt du dig för att förkorta lidandet? Kanske har du andra i kulissen, beredda att ta över?” Kolossen började flera gånger svara, men rösten svek honom.

”Och du, Artisten. Du har hela tiden verkat märkligt oberörd av detta dåd. Varför? Jag tror du insett att Skivförsäljningen gjort sitt, att det är dags att ta nya vägar. Ville du föregripa processen, tro?” Hon betraktade honom stadigt men utan att röra en fena.

”Men flera saker har förbryllat mig ikväll. Som ni, kommissarien!”

Den mustaschprydde polismannen ryckte till. ”Jaha? Har jag hamnat på de anklagades bänk, menar ni?” Försökte han skämta bort frågan? William lät honom dock inte.

”Vad säger du, Hannibal? Har inte vår kommissarie verkat något partisk i det här målet?”

Jag nickade. ”Jo. Musikindustrin och Artisten har kommit väldigt lätt undan i förhören.” Daims mustasch välvde sig av upprördhet.

”Men snälla någon, är det så konstigt! Deras bäste vän, så tragiskt bortgången! Och sådana beteenden som vi sett hos de där andra! Erkännandet, hemligheterna… och den där skränande fågeln…” Orden tog slut, men han hade sagt nog.

”Bäste kommissarien, jag tror ni är lite för konservativ. Rädd att släppa fram lite kaos. Jag är helt övertygad om att varken Piraten, Tekniken eller Vanligt folk orsakade Skivförsäljningens död.”

”Så…? Vem gjorde det…?” Plötsligt var alla på helspänn. William hade svårt att dölja hur nöjd han var att stå i centrum.

”Frågorna har avlöst varandra i mitt huvud hela kvällen. Men en fråga var större än de andra. Papegojan satte mig på det spåret med ett av sina skrik, precis i slutet på förhöret med Piraten. Varför är alla så säkra på att det är ett mord?”

Huvudvridningar, viskningar. Va? Vad menade han? Varför satt vi här annars?

”En gammal man dör bland sina gamla vänner, numera antagonister. Motiven är mångfacetterade, ingen övertygar som mördare. Och kroppen visar inget spår av våld! Jag såg den själv! Har någon ens kunnat peka på ett mordvapen, eller för den delen en dödsorsak?”

Nu hade salen vaknat igen. Men kommissarie Daims upprörda stämma hördes högst.

”Jamen det är väl klart det är mord! Vi har ju flera gärningsmän som erkänt! Eller nästan erkänt!” Han pekade på Tekniken och Piraten. Men någon annan fick salen tyst igen.

”Jag har en annan fråga. Hur tusan visste ni var ni skulle leta efter testamentet!?”

Ett antal ansikten hade vänts mot Musikindustrin, som i sin tur uppfordrande såg på William. Han, i sin tur, utstrålade lugn, nästan förnöjsamhet.

”Vad det var visste jag inte. Men jag visste var det var. När jag såg er treva i er innerficka, precis när Skivförsäljningen fallit till golvet, och sedan hämta upp er näsduk ur bröstfickan, anade jag att det handlade om en avledande manöver, att ni plockat på en någonting från honom. Men jag visste inte vad.”

”Så ni bände av mig kavajen innan jag haft en chans att titta själv! Jag var ju bevakad hela tiden därefter.”

”Precis. Och jag trodde ni visste vad det var, men det är tydligt att ni tog miste. Ni trodde att det var testamentet, att det var för dess skull ni kommit hit – och ni ville till varje pris se till att inte fel sak stod i det! Men nu har jag kunnat läsa igenom det, och det var inte testamentet. Det var i själva verket ett tal, det tal han skulle hålla för oss, stående precis på den plats jag står nu, om han nu bara fått leva för att hålla det. Eller som jag tänker kalla det: facit…”

Han hade tagit fram några sammanvikta pappersark ur sin egen innerficka, och började läsa från dem:

Kära vänner!

Ni har säkert undrat hela kvällen varför ni är här. En gång i tiden umgicks vi alla med glädje, men på senare år har spänningarna mellan oss blivit alltmer påfrestande. Jag känner att det till slut blivit dags för en försoning. Jag har bett er komma hit för att vi ska kunna tala ut om allt som hänt.

Ni vet att jag är en mycket gammal man. Men ni vet kanske inte att jag är döende. Ja, så är det – jag kan känna det. De starka mediciner jag tar kan bara skjuta upp det oundvikliga som kan hända när som helst, precis när som helst. Jag befarar att det kanske bara är dagar kvar. Ni måste förbereda er på en tid när jag inte längre finns.

Förr var det så enkelt. Minns ni? Artisten och Musikindustrins samarbete, Teknikens ständiga framsteg som gagnade oss alla, inte minst Vanligt Folk. Det var en enkel tid, en vacker tid. Men ni måste inse att den aldrig kommer tillbaka! Tiderna förändras, och ni måste förändras med dem.

Artisten, Musikindustrin! Ni har ägnat er alldeles för mycket åt varandra. Men det finns en hel värld omkring er! Ni misstror Vanligt Folk, men vad har ni för liv utan henne? Och varför försöker ni motarbeta Tekniken, som gjort så mycket för er?

Och ni, Tekniken och Vanligt folk. Ja, jag har förstått att Piraten är er gemensamme son. Men ni kan inte stå alldeles på hans sida! Det kommer bara göra spänningarna värre. Piraten, käre gosse! Du måste ta lite hänsyn till din omgivning! Jag vet att det är varje ny generations uppdrag att revoltera mot den föregående, men du ska inte göra dig alldeles omöjlig! Det gagnar ingen, icke heller dig själv.

Nå – ni har kanske börjat undra över mitt testamente. Men det har jag inte upprättat något. Jag låter frågan om diskotekets framtid bero, lösas av eftervärlden. Men ett ska jag säga er! Det bästa alternativet är att ni alla sätter er, här och nu, och försöker komma överens med varandra, och kommer fram till en situation som gagnar er alla nu när jag försvinner från er och Piraten finns bland er. Kan han möjligen ta min plats på något sätt? Framtiden tillhör er alla om ni bara vill det. Finn en väg!

Så: farväl, kära vänner! Ni har gjort mitt liv rikt, och jag hoppas att jag gjort era liv lika rika. Gör rättvisa åt mitt minne.

William tystnade. Det var tyst ett ögonblick. Så talade kommissarie Daim.

”Så… ni menar att ingen mördade Skivförsäljningen?”

William nickade stilla.

”Jag är helt övertygad om att rättsmedicin kommer finna att han dog en fullständigt naturlig död.”

Han tystnade igen. Vi satt alla mållösa.

Utanför fönstret hade det tidigaste gryningsljuset börjat teckna konturer av landskapet, och det skarpa ljuset lyste upp de bleka ansiktena innanför. Då inträffade någonting märkligt. Papegojan, som varit tyst hela anförandet, började sjunga. Den slog ut vingarna, lyfte från axeln och flög upp mot taket, sjungandes som en koltrast. Uppe vid taknocken vek den ut genom en ventil, ut i morgonluften. Därute svarade en annan koltrast, och ännu en, och snart vibrerade hela nejden av tusentals fåglars sång.

Det enda ställe där det var tyst var inne i det dammiga gamla diskoteket.

Slut

Detta är fjärde kapitlet i en följetong. Läs första kapitlet här, andra kapitlet här, och tredje kapitlet här.

Det var nu dags för Tekniken att frågas ut. Hans bittra drag över ögonen hade nu övergått i ett direkt hatiskt, och han betraktade kommissarien som en snok betraktar en huggorm. Daim, sålunda parten med huggtänderna i debatten, lät sig inte bekommas.

”Herr Tekniken! Ni sade när vi först talades vid att ni efter middagen satt med er son och Vanligt Folk och talades vid, och sedan gick ett varv i galleriet för att gå ner maten något, och att ni där träffade på herrarna Herkules och Ledwinka. Står ni fortfarande för den berättelsen?”

En kort nick fick tydligen räcka som svar.

”Så, hrm… vad pratade ni om?”

Tekniken fick luft.

”Jo, det ska jag berätta för er! Vi pratade om Musikindustrin och Artisten, och deras orättvisa behandling av min son! Han har helt nya idéer som de skulle kunna få stor nytta av, men istället trakasserar de honom. Det är skamligt! Men vill de inte ha hans hjälp så får de inte min heller. Det får vara slut med det nu!”

Kommissarien tog fram den verbala klubban igen.

”Ja, nog är det slut alltid! Jag vet nämligen allt om er – att Piraten inte bara är din son, utan också Vanligt Folks. Och jag har ikväll blivit helt övertygad om att ni konspirerade för att ta Skivförsäljningen av daga, och med tiden såväl Musikindustrin och Artisten också!”

Vid dessa ord bleknade Tekniken, om det var av skräck eller vrede kan jag inte avgöra. Men han störtade upp från stolen, endast för att åter pressas ned i den av två stadiga konstaplar. Men tysta honom kunde de inte.

”Ni låter bli dem! De är bara offer i det här spelet! Musikindustrin och Artisten hatar min familj – det var vi eller de – så jag gjorde vad som är familjefadern yttersta plikt: jag rusade iväg till diskoteket, smög mig in där utan att de såg mig, såg gubben vid fönstret – och ströp honom! Det var jag som mördade Skivförsäljningen!”

Rummet var åter tomt, sånär som på kommissarien, William och jag själv. Kommissarien torkade svetten ur mustaschen och harklade sig oupphörligen. Kvällens händelser var tydligen mer än han var van vid.

”Hrm, det var, ja, hrm… men då var fallet löst, då! Ja, jag trodde ju att det var den unge mannen, men vad kan man säga, hrm.”

Williams blick var stålgrå.

”Ska ni ge upp så lätt? Jag tycker varje svar vi får väcker två nya frågor. Även om nu Musikindustrin och Artisten hatade denna märkliga familj, som de påstår själva, varför skulle de då vilja döda just Skivförsäljningen?”

”Han var klenast? Och Tekniken var desperat!”

”Jo, nog verkade han desperat… men varför erkänna först nu? Nog borde det varit rimligare om han erkänt direkt, och därmed besparat sin familj obehaget. Kanske hade han till och med kunna bevara hemligheten. Nej, jag är inte övertygad.”

”Hur som helst har vi ett erkännande!” Kommissarien ville uppenbarligen avsluta fallet, men William spände ögonen i honom.

”Så ni låter de två andra gå utan att ens förhöras? Är de så man arbetar inom polisen numera?”

Daim gav honom en giftig blick. ”Berätta inte för mig hur jag ska sköta mitt jobb! Ta in Musikindustrin. Men var lugn med honom, han verkar ha tagit sin väns död hårt.”

Musikindustrin navigerade sig in i rummet, klumpig som en valross på land. Han svettades ymnigare än någonsin och hans ansikte var rött som en stoppsignal. William sprang fram till honom.

”Men snälla ni, ni verkar ju nära ett värmeslag! Här, låt mig ta kavajen!”

Men den väldige gjorde motstånd. ”Nej, det går bra! Jag behåller den på!”

”Såja”, sade kommissarien medlande, ”ni ser faktiskt ut att vara färdig att smälla av. Seså, låt herr Herkules hålla er kavaj, och slå er ner här. Detta måste varit enormt påfrestande för er.”

Motvilligt lät Musikindustrin William hjälpa honom av med kavajen, som såg ut som ett tvåmanstält utan sin utfyllnad. Nu satt mannen i gäststolen och påminde lätt om en uppspolad val.

”Så, hrm…” Kommissarien letade efter ord. ”Vill ni berätta för mig om vad som hände efter middagen?” Jag irriterade mig något på hans tillmötesgående tonfall. Betraktade han verkligen redan fallet som löst?

”Ja, kära nån, jag vet inte var jag ska börja… jag hjälpe ju den stackars gamle mannen till diskoteket, och han bad mig att ta fram avec för de andra. Själv ville han vara ensam en stund, sade han, och gick iväg till fönstret där vi fann honom sedan. Barskåpet står i andra änden av rummet, så jag såg honom inte på en lång stund.”

”Så vem som helst skulle kunnat ta sig in utan att du såg det?” undrade kommissarien.

”Ja, vem som helst. Men jag varken såg eller hörde någonting. Om jag bara varit mer uppmärksam… stackars man…”

”Och ingen såg heller er.” Williams röst var skarp, och Daim vände en förvånad och upprörd blick mot honom. ”Även ni skulle kunnat döda honom. Och ni har inte varit så snäll mot honom alla gånger, eller hur?”

Musikindustrin stirrade på honom, högröd. ”Vad? Vad menar ni, karl?”

William spände ögonen i honom. ”Han var inte frisk. Det vet ni. Se, här är hans skrivbord. Är det ni som givit honom alla dessa mediciner?” Mycket riktigt stod en liten samling burkar och askar i en korg på bordet. Jag hade noterat den men inte funderat närmare på innehållet. ”Han blev gradvis klenare sedan Tekniken fick fullt upp med att uppfostra Piraten, inte sant?”

Den store mannen glodde. ”Ja, det är ju det jag sagt hela tiden! Tekniken kunde alltid hålla honom på humör förr. Men när Tekniken fick den där odågan till grabb så tacklade Skivförsäljningen av. Och något måste jag ju göra för att hålla honom vid liv, inte sant? Jag skaffade fram så många stärkande preparat jag kunde.”

Nu fick kommissarien luft i lungorna igen. ”Vad nu? Vad insinuerar ni, herr Herkules?” Han fick något i blicken och vände densamma mot mannen på andra sidan skrivbordet. ”Skulle ni ha… förgiftat honom? Vad innerst!?”

Musikundustrin kom på fötter. Svetten verkade spruta från hans ansikte.

”Nej! Ni är galna! Jag har ju inget motiv! Han var allt jag hade, min enda försörjning! Hur ska jag klara mig nu!?” Han slet i sin slips, flämtade efter luft, och med rullande ögon föll han samman på golvet.

William och jag satt ensamma i rummet igen. Kommissarien kom in genom dörren och vi spratt upp. ”Hur är det med honom?” frågade jag, illa berörd av hans kollaps.

”Han är förvirrad. Började yra om sin kavaj så fort han vaknade igen. De ser till honom. Nu har ni allt gått över gränsen, herr Herkules, hrm!”

Men William återfann fattningen. ”Nåja, jag står för vad jag sade. Han är inte oskyldig hur som helst – Skivförsäljningen kan mycket väl ha varit medicinförgiftad. Vi får väl se vad rättsmedicin säger.”

Kommissarie Daim muttrade. ”Nå! Vi ska väl tala med Artisten också för kompletteringens skull. Men den här gången råder jag er att vara tyst, herr Herkules! Givet hur männen tagit detta, hur ska hon känna sig?”

Snart satt hon i stolen. Jag betraktade henne fascinerat. Ingenting av allt som hänt verkade ha påverkat henne synbart. Hon satt där, sval och med medveten hållning, och trots hennes ålder kom jag på mig själv med att tycka att hon var vacker.

Men hennes röst var sträv.

”Alla som kommit ut härifrån ikväll har varit helt från vettet. Min man tog ni närapå livet av. Vad håller ni på med härinne, och vad tänker ni göra åt mig?”

Kommissarien slängde en snabb men mördande blick mot William och vände sig sedan mot henne. ”Endast ta reda på sanningen. Så, om ni ville vara så vänlig… vad gjorde ni efter middagen?”

Hon betraktade honom likgiltigt. ”Gick på muggen. Nöjde mig med nummer ett. Jag har inte mycket till festblåsa, förstår ni. Vill ni ha fler detaljer?” Kommissarien verkade inte vilja ha det så till den grad att han bara stammade, så hon fortsatte på eget bevåg. ”Sen gick jag vilse. Jag lär mig aldrig hitta i den här kåken. Idiotiskt stor. Men till slut kom jag fram till diskoteket och fick min man att ge mig en dry martini. Utan oliv, för jag kommer aldrig på om jag ska äta den före eller efter jag dricker spriten.”

Daim torkade mustaschen igen. Det föreföll vara mer en överslagshandling än någonting annat. Kvinnan verkade inte motsvara hans förväntningar vad beträffade vänhet, men han repade sig till ett fåfängt försök att fånga upp initiativet.

”Så, hrm… vad ska hända med er nu när Skivförsäljningen är död?”

”Jag vet inte. Men det ordnar sig nog. Det har det alltid gjort hittills. Vi får till att börja med se vem som ärver honom.”

Det klack till i mig. Givetvis! Arvet! Vem skulle ärva honom? Borde inte det kunna säga något om skulden i denna märkliga historia?

Till min glädje avslutades förhöret utan intermezzon. När Artisten trippat ut igen tog jag upp frågan om arvet. Kommissarien tittade misslynt på mig.

”Jag har inte sett något testamente. Detta är hans kontor. Borde det inte finnas här? Men vi har genomsökt det noggrant, och vi har inte sett ett spår av ett. Vem kan säga vad hans sista önskningar var?”

William betraktade honom lugnt. ”Det kan jag, tror jag.”

Kommissarien och jag såg häpnare ut än den andre. ”Du!?”

”Inte än,” sade den lille mannen. ”Men snart. Någonting som någon sade ikväll fick mig att tänka till. Ibland kommer verkligen svaren ur de märkligaste munnar… Käre kommissarie Daim, jag ber om ursäkt om jag varit till mer besvär än nytta ikväll. Men jag ska gottgöra er med råge! Kan jag be er att samla de misstänkta i diskoteket? Jag tänker berätta vad som hänt, och hur det hänt.”

Den gamle polismannen såg ut som en man vars arbete tagits över av en ny, kostnadseffektivare maskin. ”Hur tusan vet ni det? Jag begriper mindre nu än när jag först kom hit för bara några timmar sedan.”

William var i sitt esse. ”Jag vet inte heller, säger jag! Men samla ihop dem så ska jag veta det när du är klar. Men lämna mig ensam en stund nu. Ja, du också, gamle vän. Det är någonting jag måste göra först.”

Sista kapitlet följer imorgon.

Detta är tredje kapitlet i en följetong. Läs första kapitlet här och andra kapitlet här.

”Hrm, allvarligt, mycket allvarligt”, sade kommissarie Daim. ”Men relativt lätt uppklarat, skulle jag säga.”

”Enkelt?” William betraktade honom med en stadig blick. ”Verkligen? Samtliga skulle kunnat utföra dådet. Vissa kan förvisso ge varandra alibi, Piraten och Vanligt Folk till exempel, men om de är i maskopi kunde de gjort det – eller Hannibal och jag, för den delen!”

”Men inte misstänker jag dig, herr Herkules! Du är ju i praktiken en kollega efter allt du hjälpt oss med genom åren. Och går du i god för herr Ledwinka så gäller det i min bok, hrm. Nej, all sannolikhet pekar på den unge Piraten – han hade motiv, möjlighet och reagerade enligt samstämmiga uppgifter högst misstänkt när mordoffret befanns avlidet. Och sannolikheten ljuger sällan i min bransch. Det är mest en tidsfråga innan vi får honom att erkänna – och Vanligt Folk lär förmodligen åka dit på medhjälp, givet att hon försöker ge honom alibi.”

Williams blick vek inte. ”Men ändå. Musikindustrin följde med honom ut, och kan lätt ha ljugit om att lämna honom utan uppsikt vid fönstret. Artisten försvann samtidigt. Och Teknikens uppträdande i galleriet! Nej, jag låter nog saken vara öppen tills vidare – någonting här stämmer inte. Om jag bara kunde komma på vad…”

”Så vad händer nu?” frågade jag.

”Ja, hrm, vi har separerat samtliga misstänkta från varandra för att hindra dem från att prata ihop sig, och nu ska jag personligen förhöra dem. Ni kanske vill lyssna, herr Herkules? Emellanåt får ni ju goda idéer i kniviga fall.”

”Det kan bli intressant”, sade Williams.

Först i raden var av naturliga skäl den huvudmisstänkte, Piraten. Kommissarien hade upprättat förhörsrum i den dödes kontor, och han satt nu mitt emot ynglingen vid det stora mahognyskrivbordet medan William och jag avvaktade i bakgrunden.

”Skjut en snut!” skrek papegojan tvärs över bordet.

”Hrm! Jag skulle hålla det där djuret lugnt om jag vore du”, sade kommissarien upprört.

”Jag kan inte hindra honom”, sade den unge mannen nervöst. ”Han säger vad som behöver sägas, även om det inte är vackert.”

”Nå! Låt oss börja. Redogör för dina förehavanden sedan middagen bröt upp.”

”Ja… som jag sagt, Vanligt Folk, pappa och jag satt och pratade. Efter ett tag gick pappa iväg, jag tror han var upprörd över något.”

”Vad?”

”Vet inte.”

”Vad talade ni om.”

”Allt möjligt.”

”Och sedan?”

”Ja… sedan gick vi till diskoteket.”

Ingenting hade hittills fått mig mer imponerad än vanligt över kommissarie Daims förhörsteknik. Han var bättre på mord som bestod av ett offer med en kniv i ryggen och en uppsättning väl framträdande fingeravtryck. Det här var någonting annat. Möjligen kände han detsamma själv, för nu gick han till attack:

”Jag tror inte ett ord av vad du säger! Jag tror att när din far gick, så gick du själv – du smet in osedd i diskoteket, fram till mannen vid fönstret och tog honom av daga! Och Vanligt Folk är antingen medhjälpare, eller också har du hotat henne också till livet!”

Mot min förmodan gav det klumpiga utfallet resultat: Piraten ryckte till och stirrade på kommissarien.

”Jag skulle aldrig kunna hota ma… henne! Vi är goda vänner! Lämna henne utanför det här!”

Papegojan spädde på utbrottet med ett ”Nazistsvin!” vilket fick kommissariens mustach att krusa sig av återhållen vrede.

”Men du har ju så gott som erkänt, genom att försöka fly precis när mordet upptäcktes! Hur förklarar du det?”

Den unge mannen darrade i hela kroppen. ”Jag förstod att alla skulle misstänka mig. De försöker komma åt mig… det är Musikindustrin och Artisten som dödat honom för att komma åt mig, och pappa, och Vanligt Folk…” Han tystnade.

Daim började säga något, men hindrades plötsligt av William.

”Stopp! Vad sade du förut? Om att inte hota?”

Piraten vände blicken mot honom.

”Ja… jag skulle inte kunna hota henne.”

”Men så sade du inte. Du började säga att du aldrig skulle kunna hota mamma – eller hur? Är det Vanligt Folk som är din mor?”

Ynglingen stirrade på honom med ren fasa i blicken.

”De… de får inte veta det! De kommer döda henne! De kommer aldrig låta henne leva om de får reda på det!”

”Självdö!” spädde gojan på. William betraktade den med outgrundlig blick.

Härnäst fördes Vanligt Folk in, blek men samlad. Kommissarien började med sina uppvärmningsfrågor om hennes förehavanden med liknande svar som Piraten givit. Sedan beslöt han sig för attack.

”Fröken, vi vet att ni är mor till Piraten.”

Hon spärrade upp ögonen.

”De får inte veta det!”

”Vilka då?”

”De andra! Musikindustrin, Artisten…” Hon tystnade.

”Exakt så sade er son. Men varför inte? Varför är det så farligt? Vad är egentligen ert förhållande inom den här gruppen?”

Hon försökte lugna sig.

”Vi… vi var så goda vänner förr allihop. Men så blev de ett par och försvann lite från oss, som är så vanligt i kompiskretsar när par bildas. Så det kom naturligt att Tekniken och jag började umgås mera. Men att Piraten blev till var inte planerat. Det var en sådan sak som bara händer. Och vi var ogifta… vi flyttade och berättade ingenting för de andra. Och vi insåg snart att Piraten skulle kunna bli ett hot mot dem. Han hade ärvt sin fars påhittighet och min kärlek till musik. Kombinationen… ja, ni har ju sett det. Tekniken hade hela tiden arbetat för dem på distans och kunde inte riktigt hålla det hemligt. Men mig höll han hemlig hela tiden. Och vad ska hända nu…”

Här bröt kommissarien in igen.

”Så vad som hände ikväll var alltså detta: efter middagen sitter hela den hemliga kärnfamiljen och konspirerar, beslutar er för att ta era antagonister av daga, en efter en, för att bli fria! Och ni börjar med den klenaste!”

”Nej!” Hennes reaktion var så stark att jag hade svårt att misstro den. ”Ingen av oss skulle kunna döda någon!”

Kommissarien stirrade på henne.

”Och er mans utbrott i gallerier? Hur förklarar ni det?”

Vanligt Folks ögon tårades.

”Han brusar upp så… vi pratade om deras orättvisa behandling av Piraten… och så störtade han upp, sade att han inte kunde sitta still av ilska… men han kan väl inte ha dödat Skivförsäljningen? Väl!?”

Ingen av oss svarade henne.

Nästa kapitel följer imorgon.

Detta är andra kapitlet i en följetong. Läs första kapitlet här.

Vi hade hunnit till kaffet när värden tog till orda.

”Mina kära vänner! Ni undrar säkert varför jag bett er komma hit. Jag ska låta er undra en liten stund till, men ni ska snart få såväl cognac som en förklaring. Drick ert kaffe i lugn och ro så är ni välkomna till diskoteket när ni är klara. Låt mig bara gå före och se så allt är iordningställt. Gamle vän, kan du hjälpa mig ur stolen…”

Musikindustrin spratt upp så fort kroppshyddan tillät, stödde och fjäskade, och de tog sig iväg i riktning mot rummet med skivsamlingen – det rum den gamle mannen kallade diskoteket, ett ord betydligt äldre än dess nuvarande mer dansanta betydelse.

”Drick kaffe ni, jag måste, eh, pudra näsan.” Med de orden trippade Artisten iväg åt motsatt håll.

”Pudra näsan, pah. Jag vet nog vad det är för puder”, muttrade piraten, ignorerandes en hård blick från sin far.

”Knarkarjävel!” skrek gojan.

”Hannibal, har du sett vår värds konstsamling? Jag är säker på att han inte har någonting emot att vi tar en omväg via den på väg till diskoteket.” Williams reste sig och jag svepte kaffet, ursäktade mig för resten av sällskapet och följde honom. Jag var lätt irriterad över oartigheten, men misstänkte att han hade en del att dryfta som inte borde höras av alla.

Han var tyst tills vi var ett par korridorer bort.

”Nå, käre vän, har du fått någon uppfattning om sällskapet? Din bordsdam, till exempel?”

”Det var väl egentligen inte min bordsdam”, svarade jag. ”Märkligt av Musikindustrin att ignorera en så sympatisk kvinna.”

”Visst är det?” fortsatte William. ”Särskilt med tanke på att det var hon som gjorde honom rik. Titta här!” Vi hade stannat vid ett äldre fotografi av en man som jag först inte kände igen, men snart såg jag: det var Musikindustrin, för flera årtionden och vem vet hur många kilon sedan.

”Jo, såhär såg han ut en gång. Ung, kraftfull. Fast vår värd var gammal redan på den tiden. Ser du vem som står brevid?” En ung, finnig man med pigga ögon och nyknuten fluga tittade mot kameran. Jag kände igenom honom. Det var som en bild av hans son, bara med en annan tids attribut.

”Det är Tekniken, inte sant?”

”Korrekt. På den tiden obrottsligt lojal till sina kompanjoner. Men idag… du märkte att varken Musikindustrin eller Artisten sade så mycket som ett ord till honom under hela middagen? Allt ändrade sig när hans son växte upp.”

Jag drog på munnen. Piraten hade onekligen ett visst rykte om sig.

”Om de tagit intryck av honom i tid hade de mått bättre allihop!” Orden från andra änden av korridorien fick oss att rycka till. Tekniken hade fått ett bittert drag över ögonen där han kom gående mot oss. ”Det är egentligen inget ont i grabben. Att han har lite svårt att skilja på mitt och ditt beror mer på deras attityd än någon ohederlighet. Ni såg väl deras blickar? De hatar honom, trots att han är framtiden! Fråga Vanligt Folk, hon har insett det, och därför hatar de henne också, trots att de vet att de inte kan överleva utan henne. Men de har inget nytt att komma med. De kan inte hindra honom och de kan inte hindra mig! De gräver sin egen grav med sitt hat, hör ni det!?”

Jag backade inför hans hårda ord. Vad menade han? Var det en profetia eller en hotelse? Hur kunde han släta över stöld så lättvindligt – och vad kunde han i så fall mer släta över?

”Såja, såja.” Williams lugnande stämma. ”Kom så går vi och får oss ett glas av något gott och lyssnar till vad Skivförsäljningen har att säga.” Vi vandrade iväg i tystnad. Jag hade svårt att skaka av mig obehaget.

Diskoteket fick mig att baxna. Det var en enorm sal, stor som en hangar, fylld från golv till tak med mahognyhyllor med skivor, rullar, kassetter. Halvtrappor, avsatser och stegar gjorde innehållet tillgängligt – eller hade gjort det, om inte varje hylla varit försedd med låsta glasdörrar. Låsen skar sig på något sätt mot känslan i rummet, som i övrigt var hemtrevligt trots sin storlek.

Musikindustrin, officierande som bartender, såg mig fingra på ett hänglås.

”Ja, det törs inte fasen lita på de där!” Han gjorde en huvudrörelse mot Piraten som stod och pratade med Vanligt Folk en bit från oss. ”Vi ska ju också leva. De där ska bara ha allt gratis numera. Grabben har helt förvridit huvudet på far sin, en gång i tiden gick han att lita på men nu vet jag inte vad han är ute efter. Och den där papegojan skulle jag vilja trycka ner något i halsen på.”

Jag lyssnade bara med ett halvt öra. På andra sidan rummet, vid kortsidans enorma blyinfattade fönster, stod vår värd, tungt lutad mot sin käpp. Jag mer anade än såg reflektionen av hans ögon i fönstret. Blicken var tom. Tittade han ut över det regnmörka landskapet, eller var blicken snarare vänd bakåt i tiden, en enklare tid när sällskapet hade mindre att bråka om? Och varför hade han samlat oss här?

Vid en annan hylla försökte William föra ett samtal med Tekniken och Artisten. Det verkade inte gå något vidare, jag hörde hans ansträngda glättigheter. Artisten var kyligt professionell i sitt umgänge, Tekniken stirrade mest ner i sitt glas.

Vilken märklig samling människor detta var.

Så slog mig något.

”Har inte Skivförsäljningen stått stilla ett bra tag nu?”

Musikindustrin ryckte till, som om han vaknat ur en dagdröm.

”Va? Um, ja… Hallå därborta! Står du och sover, din gamle skojare?” Tonfallet avslöjade oro. Trägolvet under heltäckningsmattan knarrade av stegen, så snabba som hans väldiga stofthydda tillät. ”Hur är det med dig?” En stor, köttig hand på en tunn axel. För hårt, tänkte jag i samma ögonblick som axeln gav vika och den gamle mannen dråsade i marken. Jag vet inte om dammolnet kom från mattan eller den torra kroppen. Den enorme mannens röst fyllde salen.

”Han är död! Han är död! Mord! Mördare! Ta fast dem! Spärra utgångarna!” Men artisten hade redan med några långbenta kliv ställt sig för dörren och fångat Piraten, som börjat springa mot den i samma ögonblick som tumultet började.

Jag vände blicken tillbaka. Musikindustrin famlade i innerfickan, sedan bröstfickan, fick tag på näsduken och torkade sin svettdrypande panna. William var redan framme, inspekterade den gamle mannens ansikte. Hans röst var saklig men dämpad.

”Hannibal, käre vän, kan du ringa polisen? Jag är rädd att något mycket, mycket obehagligt har hänt.”

Tredje kapitlet följer imorgon.

”Varför är vi egentligen inbjudna”, frågade jag på väg uppför gången. Slottet var stort och låg avsides; det hade tagit åtskillig tid på småvägar att ta sig dit.

”Jag vet inte”, svarade William. ”Men jag fick intrycket av att någonting viktigt är i görningen. Det är en brokig samling som dinerar ikväll. Kanske”, tillade han med en glimt i de intelligenta ögonen, ”får vi oss ett mysterium till livs!”

Jag rös lätt, inte bara av pålandsvinden. William Herkules och jag hade inte samma smak för mysterier. För mig fick kvällen hellre bli tråkig. Men givet sällskapet befarade jag att det inte skulle bli fallet.

De sista stegen uppför trappan, klocksträngen dragen, dörren öppnad. En åldrig butler hade passat, men vi möttes av värden själv.

”Ah, välkomna! Käre William, det var länge sedan! Och herr Ledwinka, så trevligt att äntligen få träffa er…” Vi visades in under idel artighet. Det var intressant att äntligen få träffa Skivförsäljningen i egen hög person person efter allt jag hört om honom. Han var över hundra år gammal och hade en mycket rik karriär bakom sig. Dock gjorde han ett sprött intryck i verkliga livet och jag kom mig att undra hur länge han skulle kunna fortsätta. Hans popularitet hade dalat markant på senare år, men jag fann honom likväl sympatisk.

Så fort vi kom in i salongen översvämmades vårt synfält av en enorm man i övre medelåldern med uppenbart färgat hår och klockkedja över den svällande magen. Skivförsäljningen gjorde en åtbörd mot honom.

”William, herr Ledwinka, möt min gamle vän Musikindustrin.” Den väldige grep Williams hand i sin och skakade den vigoröst, men nöjde sig med att dunka mig i ryggen med sin andra.

”Ah, William Herkules, mästerdetektiven!” bullrade han. ”Er har man ju hört talas om! Löste mysteriet med den kapade zeppelinvalen med den äran! Ni måste gjort er en god hacka på det, kan jag tro!”

”Åh, jag ber. Jag löser mina små problem för mitt eget höga nöjes och det allmännas bästas skull. Pengar har jag så jag klarar mig.” Williams röst var ödmjuk men reserverad.

”Ha, en idealist minsann! Vi lär få en del intressanta konversationer runt middagsbordet, kantro.” Han kastade en blick runt rummet. Den fastnade på en kvinna vars ålder och klackar slogs om vem som var högst. Min diskretion lät mig inte låtsas om det, men hon hade avgjort framtiden bakom sig. Jag kände igen henne direkt – det var Artisten.

”Men älskling, står du här och behåller gäster för dig själv?” Tonfall och ordval verkade inte hänga samman, jag anade ett äktenskap som gått i slentrian. Vi hann bara presenteras för varandra innan värden annonserade middagens serverande.

Måltiden blev mycket riktigt något spänd. Musikindustrin satt till höger om värdens bordsgavel, Artisten till vänster med William som kavaljer. Musikindustrin hade en alldaglig men avgjort vacker kvinna i svårbestämd ålder till bordet, men ägnade henne ingen uppmärksamhet varför jag istället påtagit mig den icke oangenäma plikten att konversera henne.

”Hur känner ni Skivförsäljningen?”

”Åh, inte så väl egentligen. Vi umgicks väl mer förr, ärligt talat.” Jag hade sneglat på bordsplaceringslappen och insett att det var hon som var Vanligt Folk.

”Fascister!” Ordet kom från ynglingen med ögonlappen som satt vid vår bordsände, eller snarare från hans högra axel. Den beboddes av en papegoja som egenhändigt stod för en betydande del av den spända atmosfären, enär den ständigt utslungade kraftuttryck mot alla som kom i närheten.

”Piraten, var du tvungen att ha med dig papegojan till bordet?” Orden kom från mannen mitt emot mig, en mager herre i vit rock och tjocka glasögon. Uteslutningsmetoden sade mig att han måste vara Tekniken, far till Piraten och sedan länge anställd av det gifta paret på andra sidan bordet. Men även här anade jag en spänning. Bordet var helt klart delat i två sällskap, även om Skivförsäljningen emellanåt gav Piraten ett lugnt forskande ögonkast som denne knappast märkte. Vanligt Folk vände sig mot den unge mannen.

”Vad heter papegojan?”

”Blogger.”

Nästa kapitel följer imorgon.

”Det var hur som helst på tiden att det tog slut”, sade Leopold.

Leopold hade känsla för sådant. Han kom från en släkt bestående av sex generationers skalder där anfadern varit smakdomare vid hovet innan revolutionen, men själv hade han i ungdomen revolterat mot blankversen och istället gjort sig en mindre förmögenhet på självbytande vindrutetorkare. Den känsliga konstnärssjälen gjorde sig emellertid påmind då frågor om smak och stil kom på tal. Som nu.

Vi stod i kassakön på systemet. Jag sneglade i hans korg. En stor box Facebook trängdes med några burkar Aftonbladet. I min egen låg som brukligt endast noga valda småflaskor av månadens Wikipedianyheter, men jag skämdes inte över kontrasten. Han ansåg mig snobbig och jag visste det. Jag visste också att hans tillkämpat enkla smak var hälften poserande. Vi accepterade detta och berörde aldrig frågan.

Konfederationens framvaskande av en ny ledare hade varit mer långdragen och spektakulär än någonsin. På mycket icke-spektakulära sätt, dock. De amerikanska partierna var märkliga med europeiska ögon, valprocessen än mer så. Forna dagars primärval hade varit rena marknadsspektakel – bollkastning för att sänka kandidater i vattensåar och liknande – men moderna tider hade ersatt dem med skabrösa TV-program där de bevakades totalt och intimt av kameror dygnet runt, endast för att röstas ut i samma takt publiken tröttnade på deras personligheter.

Rojalisterna hade till slut enats bakom Haile Selassie IV, som nått stor framgång i opinionsundersökningar inte minst eftersom han utöver kunglig börd som bekant kunde stoltsera med en egen religion, i vilken han var gudomlig. Diktaturisterna hade svarat med att nominera ingen mindre än general Lewis Addison Armistead, vars mod och karaktär förvisso var oemotsägbara, och vars enda egentliga svaghet var att han varit död sedan den femte juli 1863.

Leopold hade hållit på hans majestät Selassie, jag på general Armistead. Men valkampanjen hade varit ganska tråkig trots de färgstarka personerna, just på grund av deras styrkor. Kampanjprogrammen var en mer gammalmodig form av TV-underhållning än primärvalsprogrammen och gick mest ut på förnedringslekar. Att till exempel nedsänka båda kandidaterna i vaniljsås för att se vem som klarade sig längst under ytan förlorade helt förmågan att intressera när den ene hade gudomliga krafter och den andre helt saknade behov av syre sedan ett och ett halvt sekel. Lekarna blev därför lika utdragna som ointressanta. Normalt var processen överstökad samtidigt som semestern, men i år hade den alltså bara fortsatt, bevakad av massmedier som sökte balansera sitt egentliga ointresse med en allt högljuddare glättighet.

Men igår hade det tagit slut. De båda hade mötts i ett mäktigt tie break. Kvitt eller dubbelt! Vinnaren tar allt! Leopold och jag hade följt det i direktsändning. Problemet var att vi båda somnat i soffan innan avgörandet, och ingen av oss visste nu i efterhand vem som vunnit. Men det spelade inte så stor roll. En vinnare hade utsetts, en ny ledare hade högtidligen svurits in. Därmed kunde den långt viktigare efterföljande processen börja: att under de nästkommande fyra åren svära ut honom igen. Svära och åter svära, precis som vi svurit på den förre. Med ämbetsmannauniformen på kunde de inte skiljas åt.

Och nu, dagen efter avgörandet, vandrade Leopold och jag tillbaka till verkligheten, med systempåsarna i händerna. Det var fyra år till nästa bjärta utbrott av politik. Samma tid som mellan två olympiska spel. Som av en slump.